Villkoret är rimligt i de flesta ordnade sammanhang just för att alla andra ska kunna delta utan hinder. Men när frågan gäller lokaler som ska vara öppna för alla – butiker, simhallar och bibliotek – blir tröskeln betydligt högre för att porta någon som inte sköter sig. På många platser i Sverige är situationen dock så allvarlig, med upprepad misskötsel och brottslighet på samma plats, att det är rimligt att gärningsmännen kan beläggas med tillträdesförbud.

En riksdagsmajoritet, bestående av de fyra gamla allianspartierna samt Sverigedemokraterna, är nu för att införa möjlighet till tillträdesförbud. De fem partierna vill att regeringen lägger fram ett sådant förslag under hösten, utifrån den utredning som presenterades i januari.

Det finns dock ett starkt motstånd mot att rättsväsendet ska kunna förbjuda någon från att vistas i särskilda lokaler, där grundregeln är att alla har tillträde. Såväl utredaren som flera tunga rättsliga remissinstanser pekar på att inskränkningen av rörelsefriheten är för stor, och den väntade effekten mot brottslighet för liten, för att förslaget ska vara rimligt. Däremot medger utredaren att tillträdesförbud inte är en så grov inskränkning att det skulle vara något direkt rättsligt hinder för att införa det.

Visst är det viktigt att värna rörelsefriheten, och det är knappast eftersträvansvärt att inskränka den. Men rörelsefrihet ska inte bara gälla på pappret, och inte bara för bråkstakar. Alla ska kunna vistas i butiker, simhallar och på bibliotek också i praktiken, utan att samtidigt behöva stå ut med vad som helst. När en person återkommande snattar, eller trakasserar och hotar såväl besökare som personal, innebär också det en inskränkning av rörelsefriheten för de människor som vill handla, simma eller låna böcker.

Att inskränka en persons rörelsefrihet genom ett tillträdesförbud skulle alltså värna den praktiska rörelsefriheten för många fler. Men kritikernas invändningar tar inte dessa andra människor med i beräkningen, utan ser enbart till förövarens rätt. Särskilt när det gäller bibliotek pekar utredningen även på allas rätt till just ett bibliotek, bland annat för att kunna ta del av samhällsinformation.

Invändningarna om bråkstakars rätt till olika former av samhällsservice är dock alltför inrutade. Om en person portas från det enda tillgängliga biblioteket bör det kunna ordnas möjlighet till samhällsinformation på annat sätt, som inte innebär att andra besökare och personal hotas och trakasseras. En persons rätt till en viss förmån innebär inte att den rätten måste se ut på exakt samma sätt som för alla andra.

Även om ett beteende inte är tillräckligt lagvidrigt för att en person ska kunna dömas till fängelse, är det rimligt att åtminstone skydda vissa lokaler och dess besökare från personens upprepade illdåd.