Prioriterar det nya styret frihet eller tvång?

Bakgrunden är hur som helst några olika saker. Dels ligger PwC-utredningen från 2020 och skvalpar i medvetandet fortfarande. Även om ingen ville ta i dess förslag då (att lägga ned en massa skolor och förskolor) så har dess budskap ofta upprepats: Att kommunen har 50 miljoner högre kostnader än strukturkostnader för jämförbara kommuner.

Under lång tid har våra folkvalda dessutom gett med ena handen och tagit med den andra i form av det så kallade effektiviseringsuppdraget. När förvaltningens pengar inte räckt till har man pytsat ut lite åt gången för att rädda budgeten tillfälligt. Nu är det tydligen slut med räddningsaktioner från det nya styret. Men effektiviseringsuppdraget ligger fast. Liksom övertygelsen om att man enkelt kan begära att tjänstemännen ska ”effektivisera” verksamheterna. En övertygelse som funnits länge hos de styrande och ökat med den nya majoriteten.

"I grunden handlar frågan om möjligheten att bo och leva på landsbygden. Och att slippa kånkas runt i bil i timmar för att ta sig till och från skolan, som staten tvingar barnen att närvara i", skriver ledarskribenten.

Foto: TT

Det är också en delförklaring till varför vi hamnat där vi hamnat idag. Den aktuella snabbutredningen började som ett uppdrag till kommundirektören att ta fram förslag på effektiviseringar i kommunens verksamheter.

Tjänstemännens snabbutredning redovisar besparingsalternativ på totalt cirka 20 miljoner i skola och förskola. Det rör sig om att lägga ned ett stort antal enheter i landsbygd och bruksorter, utöver Ljungbergaskolan och Näktergalen i tätorten, samt avveckling av resursskolan och nattis. Kodorden i nära nog samtliga alternativ är ”avveckla”. Några effektiviseringar är svåra att hitta. Effektiviseringsuppdraget blev ett neddragningsuppdrag. Är det någon som är förvånad, utöver de effektiviseringsivrande politikerna?

Det är förvisso positivt att politikerna nu tvingas att börja prioritera. Men det är inte svårt att ifrågasätta beräkningarna på potentiella besparingar genom nedläggningar. 

Dels är det lätt att förutse vilka kostnader som kan strykas, men svårare att överblicka kostnadsökningar på sikt som uppstår som konsekvens av förändringarna.

Dels så är de största beräknade besparingarna en minskning av hyran. Och i den mån hyresavtalen överhuvudtaget går att avsluta så kvarstår fortfarande ägandet av skolorna hos kommunkoncernen, vilket sannolikt minskar besparingen ur ett helhetsperspektiv.

Man kan även ifrågasätta det förnuftiga i att starta nya skolor och därefter lägga ner dem så snart förutsättningarna ändras en smula. Liksom att därefter behöva starta upp dem igen om elevunderlaget ökas. Ett visst manöverutrymme är ofta klokt även ur ett strikt ekonomiskt perspektiv.

Utredningarna nämner inte bara ekonomiska fördelar med nedläggningarna. PwC-utredningen talar även om ”organisering av personal”, ”kollegialt lärande”, och att ”samla specialpedagogisk kompetens”. Kommunens snabbutredning talar om ”kvalitetshöjning i utbildningen”, ”fler tillfällen för relationen lärande”, ”likvärdig utbildning” och ”en mer heterogen elevgrupp”. De flesta av dessa fördelar kan översättas till ”centralisering”, ”större barngrupper” och att ”använda vissa elever som krockkuddar åt andra”.

Dock kan det inte uteslutas att sammanslagningar av skolor kan ha vissa positiva effekter. Det går att fråga sig om politikernas behov av kostnadsminskningar går hand i hand med förvaltningens behov av en mer lätthanterlig organisation samt deras önskan om en likvärdig skola och heterogena elevgrupper.

Jakob Styrenius, ledarskribent VT.

Foto: VT

Styrets moderata representanter har upprepat att inga nedläggningar kommer att ske om det missgynnar barnen. Samtidigt ger kommunens snabbutredning gott om möjligheter att hävda att nedläggningarna är det bästa för barnen.

Men centraliseringar innebär inte mindre centralstyrning bara för att de påstås genomföras med goda syften. När det kommer till kritan så kommer de folkvalda att tvingas prioritera mellan kostnader i nivå med vad strukturmodellerna räknar ut och att låta landsbygdsskolorna kosta lite mer än så. Och mellan modellerade fördelar av centralisering och de mänskliga kostnader det innebär för barn och föräldrar.

I grunden handlar frågan om möjligheten att bo och leva på landsbygden. Och att slippa kånkas runt i bil i timmar för att ta sig till och från skolan, som staten tvingar barnen att närvara i.

På ena sidan står frihet. På den andra tvång, centralisering och teoretiska modeller om vad som är bäst för barnen. Det återstår att se vilka värden politikerna sätter högst.