Nyligen gav Miljöpartiets språkrör Per Bolund uttryck för denna föreställning (23/8), då han i Aktuellt debatterade hållbart skogsbruk mot Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch. Bolund krävde stopp för kalhyggen, eftersom sådan "naturförstörelse" gör att vi inte kan ha ”rekreation – eller för den delen biologisk mångfald”. Att miljöaspekten närmast slängdes in i efterhand är talande.
Senare i debatten förklarade Bolund behovet att skydda värdefull skog med att: ”Den är så viktig för vår rekreation, för att det är skogar som vi älskar att vandra i och plocka svamp och bär”. Självklart är det trevligt att vandra i skogen, och vi bör vara stolta över att allemansrätten ger alla tillgång till naturen. Men landsbygden är inte i första hand till för storstadsborna. Den är ingen nöjespark som kan besökas när andan faller in och ständigt ska stå i beredskap för bästa möjliga upplevelse.
I första hand är landsbygden hem och arbetsplats. Bara för att andra uppskattar att besöka naturen betyder inte det att de har större rätt att råda över den än dess ägare. Det måste vara möjligt att bruka sin mark, utan att ständigt behöva ta hänsyn till utomståendes åsikter.
Debatten i Aktuellt kombinerades med ett inslag om hur skogsdebatten har trappats upp (SVT 23/8). Professorn i statsvetenskap Katarina Eckerberg säger att frågan har polariserats och att båda sidor har grävt ned sig i skyttegravar. Onekligen har konflikten hårdnat, men det är inte särskilt konstigt då många beslutsfattare och vissa delar av befolkningen inte respekterar landsbygdsbornas intressen.
Detta innebär dock inte att brukande av naturen automatiskt minskar andra människors möjligheter att ta del av den. Tvärtom är det de brukande ägarna som rensar bort sly och trampar upp stigar så att det går att ta sig fram. Det är ägarna som planterar nya träd och sköter dessa i minst 60–70 år, och ofta det dubbla, fram till slutavverkningen. Och det är ägarna som frivilligt avstår att bruka områden med höga naturvärden för att i stället vårda och bevara. Skillnaden är att det sker på ägarnas villkor.
När människor ges frihet att ta ansvar för sin natur, gör de oftast det. Som Ebba Busch sade i debatten bör vi lita på skogsägarna. Per Bolund litar dock hellre på ”expertmyndigheter” och vill se till att skogen sköts för att förena ”många olika intressen”.
Självklart måste det finnas regelverk för skogsbruk liksom för all annan produktion. Inom det ramverket bör företagare få verka för sina egna mål. Att döma av Bolunds inställning sätter dock Miljöpartiet storstadsbornas nöjesresor främst.