Skatter för tillväxt och människor

"Att fler ges incitament att arbeta mer, äta ute oftare och anlita företag för att städa hemmet innebär ändå fler arbetstillfällen, stimulerad tillväxt och sammantaget högre skatteintäkter."

"Att fler ges incitament att arbeta mer, äta ute oftare och anlita företag för att städa hemmet innebär ändå fler arbetstillfällen, stimulerad tillväxt och sammantaget högre skatteintäkter."

Foto: Lars Pehrson/TT

Ledare2019-10-22 04:00
Detta är en ledare. VT:s ledarsida är oberoende moderat.

Att skattesänkningar för de som arbetar i längden leder till ökade skatteintäkter är kanske inte den mest logiska slutsatsen. Men det gör den inte mindre sann, enligt den vedertagna effekten att det stimulerar fler att genomgå en lång utbildning, avancera i karriären, starta eget företag eller bara arbeta mer. Sådana så kallade dynamiska effekter, som både ökar skatteintäkterna och tillväxten, vilket leder till fler arbetstillfällen, är särskilt viktiga att ta hänsyn till när en lågkonjunktur närmar sig.

Vilka reformer på skatteområdet som är lämpliga för att stimulera ekonomin har Skattebetalarnas Förening tagit fram i en ny rapport. Där varnas bland annat för att höja marginalskatterna i samband med att värnskatten nu ska tas bort. Dessutom uppmanas regeringen att sänka den statliga inkomstskatten och kapitalinkomstskatten, just för att stimulera tillväxt och undvika en stagnerande ekonomi.

De direkta effekterna av skattesänkningarna, som gäller personer med relativt höga inkomster, blir självfallet att de som redan har mycket får ännu mer. Bara den effekten, att gynna höginkomsttagare, är tillräckligt för att många politiker ska dra öronen åt sig. Men att fler ges incitament att arbeta mer, äta ute oftare och anlita företag för att städa hemmet innebär ändå fler arbetstillfällen, stimulerad tillväxt och sammantaget högre skatteintäkter. Sådana reformer gynnar alltså i slutändan även de som tjänar mindre eller är beroende av välfärdsförmåner.

Att beskatta de som tjänar mycket pengar med argumentet att skapa ökad jämlikhet är således inte försvarbart, enligt rapporten. Det ökar knappt skatteintäkterna och skadar dessutom ekonomin.

Slutsatsen är riktig. Regeringen får inte fastna i det skadliga beteendet att belägga de som tjänar mest med ännu högre skatter, för att det spontant framstår som logiskt. Ingen vinner på det, och det gäller särskilt i en nedåtgående konjunktur.
Men det är inte heller rimligt att strunta i det vardagliga väljarperspektivet. Där är den mest uppenbara effekten av sänkt statlig inkomstskatt att de som redan har mycket får mer. Lika lite som regeringen bör fastna i det resonemanget, bör den i för stor utsträckning fokusera på att stimulera en viss samhällsgrupp för att öka skatteintäkterna. Samma stimulering måste ske på alla inkomstnivåer. Både för att fler ska vilja klättra även från lägre löner, men också för att skattesystemet ska vara legitimt för alla.

Statens, och även kommunernas, beskattning av medborgarna bör alla ta hänsyn till de dynamiska effekterna. Skatter styr på många sätt hur mycket vi arbetar, och hur mycket vi vill spendera, vilket påverkar hur mycket pengar som kommer in till vård, skola och polis. Skatterna måste kännas rättvisa för alla som betalar dem, men de måste också vara effektiva.