Det är inte de svenska kassarna som står för plastmassorna i världshaven, och de utgör långt ifrån det största problemet på våra egna stränder, enligt skräprapporten från Håll Sverige rent (2019). Trots det röstade en riksdagsmajoritet på onsdagen för plastpåseskatten, som därför gäller från 1 maj.
Så länge plastkassarna inte slängs i naturen utgör de en mindre miljöbelastning än tillverkningen av tyg- och pappersvarianter. En effekt av skatten, tre kronor för stora påsar och 30 öre för de små, kan dessutom vara ökad konsumtion av färdigförpackade varor. Men för att ändå kunna motivera varför plastpåseskatten ska införas, med annat än att det är en del av januariöverenskommelsen, klamrade sig förespråkarna i onsdagens riksdagsdebatt fast vid att EU kräver det.
Visst går det att hävda att plastpåseskatten är ett sätt att uppnå EU:s förpackningsdirektiv, som bland annat kräver att varje land minskar förbrukningen av tunna plastbärkassar. Mycket tyder dock på att vi kan uppfylla direktivet ändå.
Om minskningen av plastpåseanvändandet är bara lite större än den var mellan 2017 och 2018 har vi 2019 uppnått delmålet om maximalt 90 påsar per person och år. Det får vi veta så snart Naturvårdsverket publicerar siffrorna under våren. Och då är vi alltså utan plastpåseskatten på god väg mot att uppfylla EU-direktivets slutmål om 40 påsar per person 2025. Men januariöverenskommelsen anpassas alltså inte efter sådana siffror.
Att regeringen, C och L ändå har drivit igenom plastpåseskatten har således inget med faktiska miljöfördelar eller krav att göra. Det verkar snarare grundas i en tro på att om vi bara straffar det som verkar förstöra miljön kommer den goda avsikten att ge oss någon form av klimatkarma. Eller kanske kommer de länder som verkligen orsakar plast i haven att haja till och inspireras av Sveriges symboliska uppoffring. Trots att det verkligt inspirerande vore om Sverige både satte press på syndarna, och samtidigt gjorde något på hemmaplan som faktiskt är till nytta för klimatet.
Att vara emot plastskatten handlar inte om att förespråka överdriven användning av plastprodukter. Det är aldrig bra att konsumera någon vara i onödan, men det är främst människor själva som måste ta ansvar för det. Huvudregeln bör vara att alltid försöka använda det man redan har, i stället för att köpa nytt.
Straffbeskattning kan läggas på enskilda varor som orsakar direkt och betydande skada, men det gör inte plastpåsar i Sverige. Att ändå beskatta dem skickar snarare signalen till den som glömt sin flergångskasse hemma att det är betydligt bättre att köpa en papperskasse i stället, vilket alltså inte nödvändigtvis är fallet.
Beskattning av vissa material framför andra undergräver den generella rörelsen mot att minska all onödig konsumtion. Allt för att riksdagsledamöter från S, MP, C, L, V och KD blundade för den politiska klåfingrighetens skadliga effekter.