Den parlamentariska kommittén, bestående av riksdagsledamöter och experter som tillsattes 2019, har fram till 15 augusti på sig att ta fram ett förslag på en ny migrationspolitik. Redan nu finns dock preliminära riktningar på bordet, och situationen vid den grekiska gränsen bidrar med en tydlig indikation på vad som behöver göras.
Den kanske viktigaste egenskapen som Sveriges framtida migrationspolitik behöver ha är tydlighet, i synnerhet för de människor som vill ta sig hit för att söka asyl. Alla behöver på förhand förstå vad de kan och inte kan vänta sig av svenska myndigheter, och vad Sverige förväntar sig av dem. Dessvärre är de förslag som nu ligger på migrationskommitténs bord knappast av den klargörande och stringenta karaktären.
Enligt de förslag som TT (4/3) har tagit del av ska huvudregeln vara tidsbegränsade uppehållstillstånd, vilket i sig är rimligt. Men hur lång tid uppehållstillstånden ska gälla varierar beroende på om personen är flykting eller så kallad alternativt skyddsbehövande, samt om det är första, andra eller tredje beslutstillfället. Det enda som tydligt framgår för den asylsökande är att det alltid tycks finnas en andra chans till att få stanna, vilket mest lär skapa en ängslig och skadlig handlingsförlamning.
Därtill kommer krav på kunskaper i svenska och hur samhället fungerar för att till slut få permanent uppehållstillstånd. Även vid tillfälliga uppehållstillstånd ska det dock finnas rätt till anhöriginvandring. Då gäller i regel försörjningskrav för de familjemedlemmar som ska få komma till Sverige, med undantag för om personen som fått uppehållstillstånd i Sverige är ett barn.
Här finns viktiga element, som tydliga krav på försörjning, men också de blir förvirrande i sällskap med flera undantag. Dessutom öppnar förslagen för familjer att skicka barn på farliga vägar till Sverige, så kallade ankarbarn, för att sedan få komma i efterhand som anhöriginvandrare.
Vi behöver ha asylregler utan tilldragande så kallade pull-faktorer, för att inte locka människor till Sverige av andra anledningar än att söka skydd. Men då krävs ett system utan ständiga undantag från de strama och tydliga huvudreglerna. Därtill behöver migrationskommittén se över rätten till välfärdsförmåner, som utgör den kanske största pull-faktorn.
Tillgång till mängder av bidrag och vård är knappast en förutsättning för att skyddas från krig eller förföljelse i hemlandet.
Asylsystemet är inte till för att hjälpa fattiga människor till en bättre tillvaro. Om vi inte är noggranna med det kommer resurserna inte att räcka till människor som är i verklig fara i hemlandet. Migrationskommittén måste se till att asylreglerna tydligt följer det syftet. Den har till augusti på sig att gallra bland undantagen och begränsa välfärdsförmånerna.