Det sämsta valresultatet söder om Västernorrlands läns landsting. Sådant är det katastrofala bokslutet för landstingets moderater. Få blev därför förvånade när Johan Gustafsson meddelade att han – på grund av familjeskäl – lämnar uppdraget som landstingsråd för Moderaterna, efter knappt ett år på sin post.
Gustafsson kan inte skyllas för det moderata misslyckandet. Orsakerna är flera. Länsinvånarna röstade i allmänhet mer åt vänster i årets val. Inte heller Sverigedemokraternas framgångar får förbises. Gustafssons avsked är emellertid en del av huvudorsaken till det moderata resultatet – rotationen av landstingsråd inom Moderaterna.
Gustafsson är det andra moderata landstingsrådet att lämna sin post på ett drygt år. Den strida strömmen av landstingsråd har gjort den moderata landstingspolitiken anonym och partiet till den annars stabila landstingsalliansens svaga länk. Och det är knappast märkligt – utan en välförankrad ledare är det svårt att förmedla en politik med möjlighet att bli förankrad hos väljarna.
Att ledarskapet spelar roll märks inte minst om man betraktar de övriga allianspartierna. Centerpartiets Christer Jonsson förvaltar en imponerande tiondel av rösterna och Gudrun Brunegårds kristdemokrater är betydligt mer framgångsrika än i övriga riket. Alliansen har attraktionskraft bland länsborna och näste ledare för landstingets största oppositionsparti bör kapitalisera på missnöjet med den rödgröna majoritetens hantering av sjukvård och infrastruktur, inte minst i Västerviks kommun.
Vem som ska axla tunga poster i landstinget brukar oftast vara en uppgörelse mellan partifraktionerna i södra länet. Nu torde det emellertid vara hög tid att lyfta en moderat från norr. Där finns också en kandidat som torde vara bättre lämpad för uppgiften än andra.
Västerviks Malin Sjölander hade varit moderat riksdagsledamot om hennes parti behållit väljarstödet från 2010. Det vore fullt naturligt att låta henne leda den moderata politiken i landstinget. Inte bara för att hon är en av länets tyngsta allianspolitiker med lång erfarenhet som landstingspolitiker, utan för att hon kan verka som en enande kraft i de tärande konflikterna mellan nord och syd – där norra länets intressen allt för ofta kommer i skymundan.
Men för att Sjölander inte ska bli ett moderat landstingsråd bland andra, krävs att den moderata politiken vågar vara oppositionell i ordets sanna bemärkelse. Länet behöver en röst som på allvar säger stopp till den onda spiral av landstingsskattehöjningar som präglade den förra mandatperioden.
Det nya landstingsrådet bör även vara drivande i länets ödesfrågor. Det vill säga om hur man uppnår rättvis vård i hela länet, finner en hållbar finansiering av landstingets verksamheter och en långsiktig lösning i regionfrågan.
Här finns en roll att fylla för Moderaterna. Men för att få tid att utveckla en moderat oppositionspolitik med tyngd nog att utmana Anders Henriksson (S), bör det nya landstingsrådet se det som självklart att leda sitt parti i valet 2018.
Är Sjölander villig att viga de kommande fyra åren åt länet, bör få saker kunna stoppa henne från att påbörja arbetet med att reparera landstingsalliansens för tillfället svagaste länk.