Det är ovanligt att riksdagsledamöter röstar emot partiets linje vid voteringar, rapporterar Sveriges Radio Ekot. Att göra det medvetet är långt ifrån uppskattat av resten av partiet. Det svenska parlamentariska systemet är centrerat kring starka partier, men är detta verkligen en lämplig spegling av väljarkåren?
De allra flesta röstar fel av misstag visar det sig. Vissa finner det svårt att hålla koll på partilinjen i alla voteringar, hittills 1 400 den här mandatperioden. Flest oavsiktliga felröstningar har Daniel Sestrajcic (V) med 29 stycken sedan riksdagsvalet 2014.
Att avsiktligt rösta emot partiet kräver dock mycket av den enskilde ledamoten, eftersom man i viktiga frågor riskerar politiska uppdrag och i värsta fall utfrysning. Ett tydligt exempel på det är moderaten Finn Bengtsson, som motsatte sig Decemberöverenskommelsen och vägrade lägga ned sin röst vid budgetomröstningen våren 2015.
Bengtsson stred för sin uppfattning även utanför riksdagshuset genom debattinlägg och uttalanden i media. Att enstaka gånger gå emot partilinjen genom att välja en annan knapp vid omröstningen torde inte ge alltför allvarliga effekter, vare sig på beslutet eller ledamotens egen ställning.
Statistik från Demoskop visar att allt färre väljare identifierar sig med ett specifikt parti. Andelen som känner samhörighet med partiet man röstar på har sedan 2016 sjunkit från 66 till 55 procent. Demoskops vd Anders Lindholm skriver på DN Debatt (3/5) att detta är problematiskt för partierna eftersom deras stabila väljarbaser blir mindre. Istället för stabilitet föredrar väljarna individualistiska uttryck, så tolkar åtminstone Lindholm siffrorna.
Partierna kan till viss del skylla sig själva för att de trogna väljarna blir färre. De överger ofta sina grundläggande idéer till förmån för taktik och kortsiktiga utspel. Partiernas agerande har fått de trogna väljarna att tveka och tänka om. Troligtvis har samma effekt träffat en och annan riksdagsledamot.
Väljare som blir mer och mer nyckfulla i sina beslut är en verklighet som inte speglas i riksdagens partikultur, även om vissa ledamöter säkert hade önskat det. Det är dock ett faktum att riksdagsledamöterna är präglade av sitt parti och har som uppgift att arbeta för partiets mål. Då ledamöter nästan alltid väljs in på partiets mandat är det också tveksamt om de har något personligt mandat att tala om. Detta rimmar också illa med dagens allmänna politiska klimat. Ett sätt att skifta maktbalansen mellan ledamöter och partier utan att göra särskilt stora ingrepp i valsystemet vore att istället för att ge pengar till partierna ge dem till ledamöterna.
Vid tillfällen då partier lämnar sin utsatta kurs för taktiserande utspel kan man tycka att enskilda ledamöter som vågar säga ifrån borde uppskattas och lyssnas på. Det skulle också spegla den numera individualistiska väljarkåren bättre. Sett till riksdagsledamöternas arbetsinsats kan också tyckas att en medveten röst mot partilinjen är bättre än återkommande misstag.