En besegrad socialdemokratisk statsminister har tvingat landet till nyval. Alla partier står dåligt rustade, utom möjligen Sverigedemokraterna.
Partiet är riksdagens mest erfarna när det kommer till att skörda framgångar med små medel -–inför våren har det mer resurser än någonsin tidigare. Det kaos som nu är över regeringen är mer än vad någon sverigedemokrat kunnat önska. Risken att partiet drabbats av hybris är emellertid överväldigande. Nyvalet blir i första hand inte en ”folkomröstning om massinvandringen”, som vikarierande Mattias Karlsson uttryckt saken, utan en kamp om vilket alternativ som slutligen ger bäst förutsättningar att uppnå parlamentarisk stabilitet i riksdagen.
Något sådant alternativ finner man knappast hos SD. Dilemmat är bara att man inte heller gör det hos någon annan.
Fredrik Reinfeldt bär stor skuld för allianspartiernas svaghet, det får inte nyvalet överskugga. Genom att fly spårlöst från rikspolitiken redan på valnatten, saknar borgerligheten en given statsministerkandidat. Moderaterna har förvisso tidigarelagt sin förbundsstämma till början av januari. Men det spelar ingen roll hur kompetent en nybliven partiordförande än må vara, om bilden av dennes begåvning inte slagit rot hos väljarkåren. Så är ännu inte fallet med Anna Kinberg Batra. Det mesta talar dessutom för att tiden mellan jul och nyvalets mars är för knapp för att de ska hinna utveckla någon djuplodad bekantskap.
Alliansens hopp står därmed till regeringens oförmåga. Stefan Löfven framstår nu som en sargad statsminister, oförmögen att leda landet med sitt regeringsunderlag. Förtroendesiffrorna för regeringen är katastrofala, med flera tvivelaktiga ministerfadäser i väljarnas närminne. Han har dessutom inte möjlighet att undvika den förbannelse som drabbade Mona Sahlin. Nu står han med ett (redan nedröstat) budgetalternativ som framförhandlats tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det socialdemokratiska manifestet har tagit ett långt kliv åt vänster sedan sommarens valrörelse. Nyvalet blir därmed en hård prövning för många socialdemokrater på högerkanten.
SD:s chanser till framgång ska därför inte förminskas. Blockens problem med att erbjuda en stabil majoritet kan få fler vacklande väljare att rösta på den utbrände Åkesson. Det bör inte minst oroa Alliansen. Missnöjda moderater vallfärdade i riksdagsvalet till SD. Orsaken var migrationspolitiken och ingenting talar för att väljarflödet skulle vara stoppat.
Alliansens blocköverskridande migrationsuppgörelse uppstod som en panikartad reaktion på missnöjespopulisternas intåg i riksdagen 2010. Med den snuvades SD framgångsrikt från inflytande över invandringen. Samtidigt polariserade uppgörelsen det politiska klimatet till den grad att allianspartierna inte haft mod att diskutera påträngande integrationsproblem sedan dess. Det är ohållbart i ett land med ett välfärdssystem som är dåligt anpassat för invandring. Åtminstone är det en åsikt som omfamnas av de flyende alliansväljare som såg till att man förlorade regeringsmakten.
Återfinner allianspartierna sin balanserade hållning i denna infekterade ödesfråga som för tillfället delar landet, kan missnöjespopulismens högmod visa sig bli dess fall och borgerligheten påbörja sin långsamma vandring tillbaka till Rosenbad. Även om de inte skulle hinna hela vägen fram till valet 2015.