Redan innan Ulf Kristersson blev partiledare för Moderaterna var han tydlig med att partiet inte kunde gå tillbaka till den position de hade innan Anna Kinberg Batra justerade förhållningssättet till Sverigedemokraterna. En position som bestod av decemberöverenskommelse och kontaktförbud med SD.
Kristersson har också hållit fast vid en linje som förhåller sig nyktert till den politiska realitet att SD är ett parti i riksdagen som har en vågmästarroll mellan höger- och vänsterblocket. Att SD därför inte ska ”hanteras” på annat sätt än övriga partier. Utan att samtal kan föras när det är till gagn för den egna politiken och de egna värderingarna.
Det gäller enskilda frågor såväl som regeringsbildandet i stort. Det betyder inte att man anpassar politiken efter SD. Eller att man kohandlar om saker som inte är förenligt med ens principer. Det handlar om att driva och rösta på sin egen politik och de förslag som ligger närmast. Och att låta övriga partier göra detsamma.
Inget av blocken kommer vinna SD:s gunst en gång för alltid. SD kommer givetvis att utnyttja sin position och maximera sitt inflytande. Och försöka att spela ut de två övriga blocken mot varandra. Det är inte ett oöverstigligt problem i dessa tider då det redan finns ett stort behov av breda och långsiktiga politiska överenskommelser. Såsom migrationen, integrationen, skattesystemet, demografin och arbetsmarknaden.
Moderatledaren gör således rätt när han sträcker ut handen mot Socialdemokraterna och föreslår en bred överenskommelse om migrationen. Och lika rätt gör han när han inte utesluter SD från samtalen av princip. Det är ett vuxet sätt att hantera frågan. Att SD sannolikt inte får igenom sin vilja eller ens stannar så länge i samtalen är en annan sak.
Med fortfarande är Socialdemokraternas reflex (eller strategi) att kritisera all beröring med SD. Statsministern säger blankt nej till att SD får delta i samtalen, trots att han själv inte tror att de vill vara med. Det är inte ett vuxet sätt att hantera frågan. Likaså kritiserar de fortfarande andra partier för att vilja regera med stöd av SD.
Möjligen kan de vinna några röster på detta förhållningssätt. Men det kan också försätta dem i långvarig opposition. Efter någon mandatperiod med en borgerlig regering som stöds av SD, kommer väljarna att inse att politiken inte präglas av rasism och främlingsfientlighet. Ju längre Socialdemokraterna använder en retorik som inte stämmer med väljarnas verklighetsbild, desto längre ifrån makten hamnar de.
Om en framtida borgerlig regering dessutom har självförtroendet att bedriva en borgerlig politik kan den Socialdemokratiska epoken vara över i svensk politik. När borgerligheten kan visa för väljarna att samhället och livskvaliteten för människor blir bättre med lägre skatter, ett starkare och mer meningsfullt civilsamhälle, och mer egenmakt. Och där staten inte har monopol på välfärden. Det förutsätter dock att Moderaterna även fortsättningsvis står upp för sina värderingar och ett vuxet samtal.