Det föreligger något shakespeareskt över det drama som utspelar sig i Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson är fortfarande inte helt återinstallerad som partiledare och under tisdagskvällen kom beskedet att partiledningen förbereder sig för att rensa ut oönskade element inom partiet.
Partisekreterare Richard Jomshof bekräftar också att man förbereder ett tjugotal uteslutningsärenden vilka partistyrelsen kommer att behandla den 27 april (SR 8/4). Bland denna skara finner man allt annat än partipolitiska småpotatisar – SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand och inte minst William Hahne, ungdomsförbundets vice ordförande och tillika nyvald ordförande för moderpartiets Stockholmsdistrikt.
Mattias Karlsson menar att ungdomsförbundet samarbetat med extrema organisationer som Nordisk Ungdom för att stärka sina positioner inom SD. SDU ska vidare ha skyddat medlemmar som uttryckt sig antisemitiskt och vurmande inför nazismen. Kasselstrand nekar och kallar det en regelrätt lögn eftersom det enligt honom inte finns några bevis. Fallet Hahne ska i stället röra sig om oegentligheter angående medlemsregister. Få tror emellertid att huvudorsaken stavas bristande formalia utan att det i stället rör sig om en långdragen falangstrid som nu tycks vara nära sitt avgörande.
SD beskrivs vanligen som helt genomsyrat av rasister, men det är en lika banal som felaktig förståelse av partiet eftersom det onekligen inrymmer sina schatteringar. För att förstå dessa skiljelinjer bättre finns anledning att dyka ned i boken ”Satis Polito” (Asp & Lycke 2013) som nyligen författades av Åkesson. I dess förord för partiledaren en dialog med socialdemokraten och folkhemsbildaren Per Albin Hansson. Det är talande för hur den ”folkhemsfalang” som partiledaren företrädare ser på sitt parti och dess syfte – som mer renläriga förvaltare av det socialdemokratiska folkhemsidealet än dagens socialdemokrater.
Mot partiledningen står de unga sverigedemokraterna inom framförallt SDU. Ungdomsförbundet företräder en mer radikal sverigedemokrati och dess medlemmar sällar sig inte sällan till den ideologiska strömning som går under namnet traditionalismen. Den har blivit ett ideologiskt paraply för missnöjespopulistiska partier runt om på kontinenten och de förenas i övertygelsen om att det pågår ett europeiskt kulturkrig mellan postmodernism och traditionalism. Men inte minst förenas de i sin vurm för chauvinistisk nationalism och sina sympatier med idén om att det måste finnas krafter som balanserar västerländska intressen, likt Vladimir Putins Ryssland.
Det är denna radikala falang som nu motas bort och det är knappast ett obegripligt tilltag för en partiledning med mål att göra sitt parti till landets näst största i valet 2018. Samtidigt kan man fråga sig hur givna alla uteslutningsärenden är. Hahne har uttryckt att han önskar profilera sig i näringslivsfrågor och att han främst önskar att locka missnöjda moderater. Dessutom finns en risk att partiledningen underskattar i vilken omfattning uteslutningarna kommer att påverka partiet i stort.
SD är ett brokigt parti vars medlemmar förenats i kampen mot vad de upplever vara ett genomkorrumperat etablissemang beståendes av medier och övriga riksdagspartier. Utrensningar av problematiska medlemmar vittnar om en synnerligen toppstyrd organisation, men det lär inte uppröra medlemmarna lika mycket som insikten om att partiet nu visar att det beter sig som alla andra.
Det lär bli ett bittert uppvaknande för många av dess sympatisörer och möjligen är det också normaliseringen av missnöjespopulismen som kan visa sig bli partiets första tunga motgång i opinionen.