Utvecklingen har lett till folkligt motstånd, inte minst på landsbygden där kraftverken placeras. Ett bristande samrådsförfarande har bidragit till att tydliggöra vikten av det kommunala vetot.
Kommunens beslut om att ta fram en ny vindbruksplan var därför klokt. Liksom principbeslutet att under tiden inte släppa fram några nya projekt.
Måndagens fullmäktigebeslut att lägga ett veto mot det relativt långtgående projektet i Tribbhult var inte lika givet. Politiskt var beslutet måhända nödvändigt, som återställare efter en tid av bristfällig reflektion. Men detta projekt har pågått en längre tid, kostat pengar för ägaren och har tidigare släppts fram av kommunen. Det gör beslutet principiellt diskutabelt i fråga om rättssäkerhet och förutsägbarhet.
Beslutet synes dock fullt lagligt. Projektägaren Statkrafts påståenden om motsatsen, liksom att företaget kan överklaga beslutet, synes inte ha någon juridisk grund. Hur den saken än utvecklas så kan det konstateras att det tveksamma beslutet inte drabbar någon fattig. Vindkraftprojektet i Tribbhult ägs i förlängningen av norska staten.
Det kan också konstateras att politiken nu gjort vad den kan. Övriga vindkraftsprojekt i kommunen har nått längre och vunnit laga kraft. Vetot går inte längre att använda och det är inte kommunens uppgift att driva processer mot etablerade företag med alla tillstånd på plats. Utan tvekan kommer det fortfarande finnas enskilda personer som kommer att vara missnöjda med pågående byggprojekt, och i vissa fall lida skada av projekten. Men där blir kommunens roll att lyssna och lära av en historia som under en period gick lite för fort.
Nu bör debatten kunna bli mer framåtsyftande. Hittills har anklagelser om överdrifter och myter varit lika frekventa som överdrifterna och myterna. Tveklöst har kvaliteten på argumenten för och emot vindkraft varierat. Att ett stort antal fåglar får sätta livet till synes inte vara en tvistefråga, men att det skulle vara ett hot mot artrikedomen är inte lika givet. Att verken sprider mikroplaster synes tydligt, men konsekvenserna är inte lika uppenbara. Många har också invänt mot påståenden om att vindkraftverken på något osynligt och ohörbart sätt skulle skada människor.
Men istället för att rikta in sig på motståndarens sämsta argument så bör man fokusera på de som faktiskt håller. Det räcker nämligen att ta del av de närboendes uppenbara påverkan av ljud, ljus, skuggor och estetik, för att förstå att de måste få vara med i planerna i högre utsträckning.
Även vindkraftsförespråkarna slänger sig med tveksamma argument. Som att kräva att landsbygden tar på sig ansvaret för klimatet. Eller att under många år sätta stopp för ny kärnkraft och sedan kräva att kärnkraftsförespråkarna löser problemen med vindkraftens utbyggnad.
Att vindkraften har kapacitet att skala upp vår energiproduktion med klimatvänlig el (precis som kärnkraften) är fortfarande det starkaste argumentet för en fortsatt utbyggnad.
Såväl vindkraften som det kommunala vetot har en roll att spela. Det är nu upp till respektive parti att ta ställning till hur dessa värden ska balanseras i en reviderad vindbruksplan. Ett arbete som blir ännu viktigare om utredningsförslaget om det kommunala vetot blir verklighet. Och möjligheten till veto som inte går att härleda till utpekade områden i kommunens planer i princip försvinner.