Det är glädjande att antalet lärlingar inom gymnasieskolan ökar. Jämfört med förra läsåret har antalet ökat med 1 000 till 8 300 stycken. Fortfarande långt från de omkring 30 000 som förra regeringen hoppades på när man genomförde den nya gymnasiereformen år 2011. Men utvecklingen går åt rätt håll med besked.
Ännu mer glädjande är att Skolverket i en ny rapport visar att lärlingarna får jobb. Hela nio av tio lärlingar har ett jobb inom ett och ett halvt år efter att de tagit examen. Varannan i samma bransch de utbildat sig inom.
Det är ett bra resultat, som visar att satsningen på att knyta närmare band mellan skola och arbetsplats fungerar. Att komma in på arbetsplatserna och lära sig hur yrket går till är mycket värdefullt. Det finns så många saker som skolan inte kan lära ut. Hur man ska agera i kontakt med kunder och kollegor exempelvis.
Även arbetsgivarna är nöjda med lärlingarna. Nio av tio företag som tagit emot en lärling är beredda att göra det igen. Endast två procent säger blankt nej.
Vinsten för företagarna som tar in lärlingar är inte ”subventionerad arbetskraft”, vilket är vänsterns ryggmärgsreflex, utan möjligheten att rekrytera ny personal. Med tanke på de höga ingångslönerna i Sverige så tar arbetsgivarna en stor risk när man anställer unga utan arbetslivserfarenhet. Om personen i fråga går från att vara lärling till anställd vet arbetsgivaren vem man anställer och vilken kompetens denne har.
En starkare koppling mellan skola och företag ger uppenbarligen resultat. Därför är det viktigt att lärlingssystemet fortsätter att utvecklas.
Tyvärr finns det en del märkliga uppfattningar om lärlingssystemet. Socialdemokratin och vänstern har av traditionella skäl en besatthet vid högskolekompetens. Det är naturligtvis bra med en hög utbildningsnivå, men att tvångsmata elever med en mer praktisk läggning med teoretiska ämnen höjer inte studiemotivationen.
Därmed inte sagt att lärlingsutbildningarna ska vara ett sätt att motivera så kallade ”studiesvaga” elever. Utgångspunkten måste vara att ge en utvecklande utbildning som motsvarar arbetsmarknadens behov.
Starka prestationer inom ett hantverk värderas, tråkigt nog, inte lika högt som att exempelvis räkna och uttrycka sig väl i skrift. Det synsättet finns det ingen anledning för skolpolitiker att hålla fast vid. Halva utbildningstiden förlagd till en arbetsplats borde väl vara den bästa skola man kan tänka sig om man vill lära sig ett yrke från grunden.
Om ungdomar som är överrepresenterade i arbetslöshetsstatistiken ska kunna få ett första jobb måste vi använda metoder som fungerar. Nära kontakter mellan skola och näringsliv och anställningsvillkor för ungdomar som gör att företagen vågar anställa. Om nio av tio lärlingar har jobb inom 1,5 år har man uppenbarligen hittat något som fungerar.