Självklart ska vi ta emot flyktingar. Vi ska göra det av humanitära och etiska skäl. För att vi kan. Men det finns vissa argument för det lokala mottagandet som bör ifrågasättas.
Ett övergripande mål i kommunens översiktsplan och vision 2025 är bättre skatteunderlag genom större inflyttning. I kommunens integrationsstrategi vill man öka inflyttningen av utlandsfödda. Så långt allt gott. Men när detta översätts till att vi ska ta emot nyanlända av ekonomiska skäl brister resonemanget.
Staten tar kostnaderna för upphälle och service under de första två till tre åren. Därefter är det kommunerna som bär kostnaderna. Eftersom det tar närmare ett decennium i genomsnitt för en nyanländ att etablera sig någotsånär på arbetsmarknaden kommer det dröja ungefär lika länge innan något plusresultat infinner sig. Efter att plusresultat uppnåtts tar det sannolikt ytterligare lika lång tid innan vi hämtat hem de initiala kostnaderna. Vi talar alltså om en investering som kommer ta flera decennier innan den betalat sig. Det betyder inte att investeringen är dålig. Men det är oklart om alla har tidsperspektivet klart för sig och om väljarna hänger med i politikernas investeringsiver.
Charlotta Mellander är professor i nationalekonomi och forskar på regional utveckling och lokal attraktionskraft. Hon skriver på DN debatt (150920) att det är en genuint dålig strategi att placera flyktingar i krympande kommuner. Vi riskerar, enligt Mellander, stort utanförskap och koncentrerad fattigdom. Hennes bild av kommunpolitiker som stoppar huvudet i sanden och säger "titta - vi växer" är träffande. Pikant nog är det samma Charlotta Mellander som nyligen användes som auktoritet avseende lokal utveckling av ett flertal debattörer, bland andra Harald Hjalmarsson. Risken med kommunens strategi är att den skenbart tar oss mot målet högre skatteintäkter men i verkligheten bara ger oss allt högre kostnader.
Det finns ytterligare en skenbar utveckling. År 2014 och 2015 har befolkningssiffrorna visat på en positiv utveckling i kommunen efter en lång period av nedgång. Detta förklaras ofta med att vi äntligen lyckats öka Västerviks attraktionskraft. Det är en schimär.
De positiva befolkningssiffrorna från SCB kan förklaras uteslutande med ökningen av nyanlända. Utan dem hade kommunens befolkning fortsatt att minska. Av de nyanlända är en stor andel anvisade att bosätta sig i Västervik. Dels kvotflyktingar, genom överenskommelse med Migrationsverket. Dels från anläggningsboende, genom överenskommelse med Arbetsförmedlingen. De nyanlända som själva finner en bostad blir till stor del kvar i den kommun som anläggningsboendet ligger i. Även denna andel har kommunen visst inflytande över genom att driva anläggningsboenden i egen regi.
Att räkna de människor som anvisas hit av myndigheter är inte att mäta kommunens attraktionskraft. Att höja de siffror som kommunen kan påverka med en underskrift är inte att höja kommunens attraktionskraft. Mer hederliga än så måste vi vara.