Under natten mellan 20 och 21 augusti utfördes flera attentat mot polisen i Tumba. Poliserna hade stoppat ett fordon och utsattes under tiden för stenkastning av tio till 20 personer. En kort stund senare började det brinna vid polisstationen i Tumba och sedan inträffade en explosion under en polisbuss. Bränder, explosioner och stenkastning har gått från att vara ovanliga och uppmärksammade händelser till att bli en del av vardagen, inom loppet av enbart några år.
En rapport från Brottsförebyggande rådet (Brå) om hot och våld mot yrkesgrupper som är viktiga i det demokratiska samhället (Brå 2015:12) visar att bland de mest utsatta grupperna finns riksdagspolitiker, poliser och socialsekretare. Rapporten togs fram efter att alliansregeringen gav Brå i uppdrag att göra en kunskapsöversikt som kan ge en bild av utsattheten inom olika yrkesgrupper. Under ett och ett halvt år har 41 procent av poliserna utsatts för hot, våld eller trakasserier enligt Brå.
Hoten och våldet bör tas på allvar av flera skäl. Det handlar dels om myndighetsutövarnas arbetsmiljö, men det handlar också om att enskilda i behov av hjälp drabbas om räddningstjänst, ambulans eller polis inte kan ta sig ut i tid i utsatta områden då de stoppas av stenkastning.
Ett fåtal kriminella bör inte få förstöra livet för alla som bor inom ett område, även om de försöker. För några veckor sedan kastades sten på polis och ambulans i Rinkeby som var på plats på grund av ett sjukdomsfall. Samma sak hände när ett 30-tal ungdomar bråkade med varandra vid ett torg i Liljeholmen i södra Stockholm för ett par veckor sedan. När ordningsvakter kom till platsen börjar ungdomarna gemensamt att kasta sten på ordningsvakterna och sedan också på polis som tillkallats.
Man kan enbart spekulera i varför unga ger sig på polis och räddningstjänst. Kanske har samhället behandlat de unga orättvist. Kanske är det helt enkelt så att det som enar de stenkastande unga i våra förorter är föraktet mot staten. Oavsett orsak är det oacceptabelt med hot och våld. Det är också negativt för demokratin.
I förlängningen kan de ökade riskerna innebära att färre vill arbeta inom polis, räddningstjänst eller socialtjänst på grund av risk för hot och våld. När färre söker till dessa samhällsviktiga yrken finns inte möjlighet att välja ut de mest lämpade, utan kraven för att anställas inom yrkena sjunker. Det går att likna med det som skett i den svenska lärarkåren då lärare gått från att vara ett eftertraktat yrke till att alla som vill kommer in på lärarprogrammet.
Hot, våld och trakasserier mot myndighetspersoner får inte bli en del av vardagen utan förtjänar att tas på allvar. Samma lagar som gäller i resten av samhället ska gälla även i förorterna.