Det är på dagen (30:e okt.) 150 år sedan freden slöts i Wien. Det vill säga den överenskommelse som avslutade 1864 års dansk-tyska krig om herraväldet över Schleswig-Holstein. Danmark fick lämna ifrån sig Schleswig, Holstein och Sachsen-Lauenburg. Konflikten var dock avgjord redan ett halvår tidigare, när preussiska styrkor bröt igenom de danska försvarsvallarna under stormningen av Dybbøl 18 april.
Kriget var crescendot efter den diplomatiska kris som uppstod efter den så kallade Novemberförfattningen 1863. Den nytillträdde kung Kristian IX antog en grundlag med mål att införliva de tyska hertigdömena Schleswig-Holstein, som befann sig i personalunion med Danmark.
Beslutet kom att sporra den tyska nationalismen som inom ett decennium skulle ena Tyskland. Holstein betraktade de ökade spänningarna som en möjlighet att göra sig fritt från den danska övermakten och den tyska förbundsdagen erbjöd att pröva hertigdömets sak, något Kristian IX vägrade. Preussen och Österrike såg då sin chans och förklarade Danmark krig den första februari 1864.
Danmark var i desperat behov av hjälp från kontinentens stormakter. Storbritannien hyste visst stöd för den danska saken, men ville inte ingripa. Det fanns dock en gammal bundsförvant som lovade att komma till den danske kungens undsättning.
Under Skodsborgsmötet 1863 hade Karl XV lovat en svensk armé om 20 000 man för att stötta danskarna vid befästningarna i Dannevirke. En försäkran dels tänkt att manifestera kungens personliga vänskap med det danska kungahuset, dels att visa det svenska stödet för skandinavismen.
Danmark fick emellertid inte någon svensk hjälp. Karl XV saknade mandat att sända trupp på eget bevåg och löftet hade vare sig förankrats hos utrikesminister Ludvig Manderström eller statsminister Louis De Geer. Rädslan för en ännu krigsförlust fick regeringen att upphäva löftet senare samma år.
Danmark stod ensamt och gick sitt oundvikliga nederlag till mötes.
Episoden är talande för svensk utrikespolitik efter 1814. Storvulna löften om solidaritet tycks ständigt mynna ut i ingenting, när ord övergår i allvar och våra grannländer vädjar om hjälp. 1864 gällde det chauvinistisk erövringspolitik som numera är oförsvarlig, men våra nordiska grannar har även lämnats ensamma i kampen mot såväl kommunism som nazism.
Nordiska rådets 66:e session pågår nu i Stockholm. På agendan står nordisk säkerhetspolitik, med anledning av den despotiske presidenten i Ryssland.
Passande nog presenterades under onsdagen en oberoende utredning om Sveriges försvarspolitiska samarbeten, sammanställd av den tidigare Moskvaambassadören Tomas Bertelman. Dess slutsatser är kristallklara: Sverige förmår inte ens med höjda försvarsanslag återbygga kalla krigets självständiga försvarskapacitet och ännu mindre bistå grannländerna vid händelse av konflikt. Sverige har dessutom ett så nära samarbete med den transatlantiska försvarsalliansen att det knappast finns några rationella argument för att inte ansluta sig till Nato.
Bertelman konstaterar vidare att ett medlemskap skulle ge Sverige verkliga försvarsgarantier, tyngd åt den svenska solidaritetsförklaringen och göra allvar av regeringens ambition att fördjupa det nordiska försvarssamarbetet.
Rapporten hann näppeligen publiceras innan försvarsminister Peter Hultqvist (S) avfärdat dess innehåll. Det blir ingen Natoutredning. I stället vill regeringen utveckla redan befintliga försvarssamarbeten, som det tillsammans med Finland. Alltså det samarbete utredningen konstaterar som otillräckligt för rikets försvar.
Ännu en gång har vi således begåvats med en regering vars löften är betydligt mer svulstiga än försvarets verkliga förmåga. Möjligen är det också orsaken till varför Finlands statsminister Alexander Stubb så sent som i veckan öppnade för att utreda ett Natomedlemskap.
Eller kanske beror det på att den finländske statsministern språkat med sina danska kollegor (Natomedlemmar sedan 1949) under rådsmötet. De vet nämligen att man inte har kunnat lita på svenska försvarslöften, sedan sveket i Skodsborg.