Skogsägarna uppmanas att alltmer värdera fina miljöer för rekreation och biologisk mångfald – sådant som det småskaliga privata skogsbruket brukar kunna leverera. Men samtidigt behandlar staten skogsbruket alltmer som en storskalig industri, och reglerar det därefter.
Årsskiftet kom med budet om ännu en kostnad för brukaren av skog. Den skogsägare som vill lägga upp travar med huggna träd vid allmän väg, i väntan på lastbilstransport, kommer att behöva betala en tilltagen avgift för ansökan till Trafikverket. Handläggningsavgiften för varje ansökan om virkesupplag är satt till 2 900 kronor.
Det som är nytt är inte ansökan, utan att det åter ska tas ut en avgift för den. Från 2012 har den varit avgiftsbefriad. Och den senaste förändringen beror på att Trafikverket efter en utredning har gjort en ny tolkning av väg- samt avgiftsförordningen.
På goda grunder har det aldrig varit möjligt att hur som helst lägga virke vid en allmän väg. Trafiksäkerheten får inte riskeras. Travarna kan skymma sikten och timmerbilen som ska hämta träden riskerar att blockera vägen.
Det besvärliga med agerandet är i stället att den nya kostnaden slår mot just den typ av skogsbruk som annars är omhuldat i offentliga sammanhang – det småskaliga som skapar en rik miljö. Den skogsbrukare som inte kalhugger, utan går in i ett skogsområde och hugger några enstaka träd i taget, och därmed har behov av att oftare lägga upp virkesupplag är den det lär bli mest kännbart för. För det stora skogsbolaget, som kan hugga hela större skogsområden, blir det inte ett lika hårt slag.
Effekterna av förändringen ska inte heller överdrivas. Det är i sammanhanget inga enorma kostnader, i förhållandet till skogsbrukets stora värdeskapande. Men att kostnaden införs kan ses som ytterligare en påbyggnad av det offentligas regelberg för skogsbruket.
En genomgång publicerad i Kungliga skogs- och lantbruksakademiens tidskrift (2017) beskriver det offentligas förskjutning mot allt större detaljstyrning genom en utbyggnad av skogsvårdslagen. Det betyder en tillbakagång från den framgångsrika riktning som pekades ut i skogspolitiken 1994, då markägarna fick större frihet men under ett större ansvar. Vid den tiden jämställdes även målen om produktion respektive miljö i skogen.
Att Trafikverkets nya avgift för virkesupplag skapar sådan upprördhet bör även ses i ljuset av förskjutningen mot ökad statlig detaljstyrning. Trafikverkets nya rutiner blir en symbol för en i viss mån annan förändring, den där brukandet får stå tillbaka för det offentligas detaljkrav på miljöområdet.
Trafikverkets dyra avgift för virkesupplag krockar med ambitionen om att uppmuntra småskaligt brukande av skogen. Vägen framåt är en annan.