Ledare: Säkra rutiner mot barnäktenskap

Bara några veckor efter att den nya lagen om utreseförbud infördes kom den till användning. Lagen gäller från 1 juli och det första fallet är en 11-årig flicka från Västsverige som socialtjänsten misstänkte skulle tvingas till Turkiet för att giftas bort (SVT 22/7). Om misstankarna, som styrks av förvaltningsrätten, stämmer har utreseförbudet skyddat ett barn från en allvarlig form av förtryck.

Lagändringen från 1 juli, som bland annat också innebar att det nya brottet barnäktenskapsbrott infördes, har tillsammans med flera andra skärpningar ökat möjligheten att lagföra personer som gifter bort barn, eller försöker göra det. Det är tydliga steg framåt. Särskilt viktigt är att lagändringen, genom bland annat utreseförbudet, faktiskt förhindrar att brottet sker. Men för att lagen ska fånga upp så många barn som möjligt vill det till att landets kommuner har rutiner och kan agera snabbt.

Att utreseförbudet fungerar på misstänkta fall är positivt. Risken är dock att flickan från Västsverige bara var ett av flera fall under juli, men att de allra flesta inte kunde stoppas eftersom ingen såg varningssignalerna eller slog larm. 

Oron för att det skulle vara så förstärks av siffror från förra året. Enligt en enkätundersökning från Länsstyrelsen Östergötland, som arbetar mot hedersvåld och -förtryck på uppdrag från regeringen, hade kommunerna uppgifter om att 199 personer först bort under 2019. Nästan alla av dessa personer var barn.

Ännu mer förfärande är att en tredjedel av landets kommuner inte ens svarade på enkäten. Och av de som svarade sade bara drygt 40 procent att skolorna har rutiner för att förebygga bortföranden. Enbart drygt 20 procent av de som svarade på enkäten hade rutiner för att hantera ärenden kring bortförda barn. Länsstyrelsen Östergötland är i rapportens slutsatser inte nådig mot kommunerna, och kritiken är befogad. Av allt att döma finns det ett betydande antal barn som tvingas iväg för att giftas bort som aldrig ens syns i siffror hos de ansvariga kommunerna.

Förhoppningsvis var enkätundersökningen en ögonöppnare för många kommuner, som därför har hunnit etablera rutiner vid det här laget. Men säkerligen finns också kommuner bland det stora antal som inte svarade alls, som står helt utan rutiner för att agera snabbt då ett oroligt barn söker hjälp hos en lärare eller socialtjänsten. Utan rutiner lär många barn falla mellan stolarna.

I det offentliga är det ofta bara kommunen, genom skola och socialtjänst, som kommer så pass nära ett barn att den har möjlighet att uppfatta oroande signaler på ett planerat barnäktenskap. Om vi ska lyckas stoppa alla försök att gifta bort barn krävs att alla kommuner är beredda att agera, nu när lagarna finns där.