I tisdags begravdes Jaques Hamel, den 85-årige präst som mördades av två jihadister under morgonmässan i Saint-Étienne-du-Rouvray i Frankrike. Det förefaller ha varit en vacker ceremoni värdig västerländska kristendomens senaste martyr.
Jaques Hemel dog nämligen för sin tros skull. De fega mördarna valde att attackera en kyrka samt att ta nunnor som gisslan och skära halsen av en gammal präst på grund av deras religion. De hade svurit trohet till den så kallade Islamiska staten, terrorsekten som är känd inte minst för sina brutala halshuggningar, och valt sitt mål efter sina övertygelser.
Det var en medveten attack på kristna som firar mässa. Det vore omöjligt att tolka som något annat än religiöst motiverat våld. Det var den senaste i en lång rad attacker i Frankrike som utförts av islamistiska terrorister. Frankrike är som bekant heller inte ensamt om att ha drabbats av islamisternas framfart.
Det är skrämmande att det har blivit ett riskmoment att vara kristen även i vår del av världen. Det bör inte vara något märkligt att vara kristen där praktiskt taget alla har varit det i många hundra år. Det bör definitivt inte tillåtas vara något som ökar risken att utsättas för en brutal död.
Det går inte att helt skydda ett samhälle från denna typ av angrepp. Men det går att göra mer och vi har en plikt att göra det. Dels för att staten har en skyldighet att skydda sina medborgare. Dels för att skyddet av andra är en viktig del av den kristna läran. Fader George Rutler, en katolsk präst i Hell’s Kitchen i New York, skriver i en debattartikel i den katolska webbtidningen LifeZette: ”Att inte försvara de oskyldiga är inte bara fel, det är en synd. Som vi läser i Joh 15:13: Ingen har större kärlek, än att han ger sitt liv för sina vänner. Men pacifister är beredda att offra även andras liv.”
Rutler skriver vidare att ”det finns en viss ovilja att ta tydlig ställning för ett starkt försvar mot terroristerna. Att bara låtsas som om terror är detsamma som våld i största allmänhet är fegt och felaktigt.”
Sverige och Europa behöver öka säkerheten i samhället, annars kommer känslan av otrygghet att breda ut sig och tilliten till andra människor och det offentliga att minska. Ett lämpligt ställe att börja vore att dra lärdomar från ett land som kan det där med säkerhet.
Israel är konstant utsatt för terrordåd. Knivdåd och raketattacker är vardag för israelerna. Denna verklighet har lett till stora och ofta framgångsrika satsningar på offentlig säkerhet. Kanske kan Europas nya verklighet leda till en mer ödmjuk syn på Israels situation.
Det vore av godo. Ett samarbete med Israel om hur man skapar trygghet och säkerhet i ett samhälle skulle spara såväl tid som onödigt lidande.