Sagan om Rödluvan och källkritiken

Rykten går. Men vad är sant? Den frågan har alltid gäckat, i såväl samtal runt köksbord som i föreläsningssalar. Och inte minst på tidningsredaktioner.

Att likt Rödluvan ifrågasätta information, att värdera avsändarens trovärdighet och fundera över rimligheten i ett påstående är något vi alla gör.

Att likt Rödluvan ifrågasätta information, att värdera avsändarens trovärdighet och fundera över rimligheten i ett påstående är något vi alla gör.

Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

Ledare2020-03-12 04:00
Detta är en ledare. VT:s ledarsida är oberoende moderat.

På källkritikens dag, som årligen infaller den 13 mars, ges en möjlighet att uppmärksamma den livsviktiga förmågan att värdera en källas trovärdighet.

Att vara kritisk är en egenskap som barn matats med från start. Den klassiska sagan Rödluvan och vargen inpräntar vikten av att vara frågvis. När vargen har klätt ut sig till Rödluvans mormor kommer kontrollfrågor från den brydda flickan, som tyvärr inte springer hem när hon hör svaren. ”Men mormor, vilka stora öron du har? Men mormor, vilken stor mun du har?”

Att likt Rödluvan ifrågasätta information, att värdera avsändarens trovärdighet och fundera över rimligheten i ett påstående är något vi alla gör. Oftast dagligen. Men kanske har vi aldrig tidigare behövt värdera så pass mycket svårtolkad information som i dag.

I takt med att sociala medier har fått allt större genomslag kan rykten och information röra sig allt snabbare. På gott och ont.

Till det goda räknas att transparensen i samhället ökar. Det är svårt att dölja saker när nästan alla har en kamera i telefonen och internetuppkoppling. Nu kan alla dela med sig av sina berättelser och vittnesmål. Med plattformar som Facebook, Twitter och privata bloggar går det i teorin att nå stora delar av världens befolkning.

Samtidigt gör sociala medier att illasinnade rykten och direkt felaktiga påståenden kan spridas som en löpeld, såväl lokalt som globalt. I den stora världen använder främmande makter så kallad desinformation för att skapa osämja och misstro i länders befolkningar. Men även i den lilla världen, på kommunnivå, riskerar problem att dyka upp.

På många håll har det uppstått grupper på sociala medier där lokala frågor presenteras och diskuteras. Dessa grupper kan i sin bästa form vara ett forum för att lösa problem och en plats för det lokala demokratiska samtalet. Men i sin mindre smickrande form kan de vara skvallertorg, där spekulationer får fritt spelrum. Illasinnade rykten blir till sanningar inför öppen ridå. Och hur farligt det kan vara har stått alltmer klart i efterspelet av den så kallade Metoo-rörelsen.

Det globala uppropet mot sexuella trakasserier och övergrepp avslöjade hemska brott. Men i rörelsens skuggsida hängdes oskyldiga ut, till ett högt personligt pris.

Att vara källkritisk är en egenskap som alla har, det gäller bara att vårda den. I vissa yrken krävs också större inslag av ifrågasättande än andra. På universitet och högskolor ska alla påståenden kunna beläggas. På tidningsredaktioner sitter det i väggarna att vara kritisk och ifrågasätta uppgifter. Nyhetsartiklar är källkritik applicerat på tidningspapper.

Källkritik är att söka sanningen, i såväl Facebook-inlägg som byskvaller. En bra början är att tidigt lära barn att ställa frågor – men mormor, varför är du så stor i munnen?