Nej, vi ska inte legalisera bruk eller innehav av narkotika. Ja, vi måste överge målet om det narkotikafria samhället. Och jo, det är den mest hållbara inställningen ur ett konservativt perspektiv.
De vanligaste argumenten emot legalisering av bruk och innehav är alltjämt giltiga. Narkotika som missbrukas är skadligt för både individen, familjen och samhället i stort. Det gäller all form av narkotika. Kriminaliserat bruk och innehav ger samhället större möjligheter att arbeta emot detta missbruk.
Ett argument som förts fram för legaliserat bruk är minskad stigmatisering och ökad möjlighet att söka vård. Detta är dock ett klent argument, då vården inte agerar och inte ska agera som en förlängd arm åt rättsväsendet.
Ett avsevärt tuffare argument att bemöta är jämförelsen med alkohol. Det brukar därför ignoreras. Eller undvikas; "det går inte att kriminalisera alkohol". En sådan åsikt går väl an för gemene man, men definitivt inte för folkvalda som har som uppdrag att skapa framtidens regelverk. En politikers främsta uppgift är att diskutera vad som är önskvärt, inte vad som är möjligt.
Faktum är att det är ytterst svårt att sakligt argumentera för nuvarande lagstiftning kring droger där alkohol är legalt och narkotika är illegalt, eftersom alkohol är en minst lika skadlig drog som narkotika. Men för de flesta av oss känns det främmande att legalisera narkotika och lika främmande att kriminalisera alkohol. Vi måste erkänna för oss själva att vår känsla och vår nuvarande lagstiftningen inte är logiskt stringent utan snarare ett resultat av vår historia och vår kultur.
Den insikten fordrar en intellektuell ödmjukhet, men kan vara svår att hantera för folkvalda som krävs på besked i alla upptänkliga frågor. Det finns dock en oupptrampad men gyllene stig i politiken för svåra principiella frågor. Att en politiker eller politiskt parti vidstår, i konsekvensens namn, att alkohol egentligen borde kriminaliseras, alternativt att narkotika egentligen borde legaliseras innebär inte att den aktuella frågan behöver prioriteras eller drivas. Det är att vara intellektuellt hederlig i en fråga men samtidigt vara tydlig med att man inte aktivt driver frågan. Denna väg kan göra under för debattklimatet, men utnyttjas allt för sällan inom politiken.
Den utnyttjades inte heller när saken debatterades i kommunfullmäktige. Men det var en uppfriskande debatt, och viss ödmjukhet kunde skönjas från flera håll. Helt klart finns vägar framåt för att nå samsyn i de allra viktigaste frågorna. Här vilar ansvaret på majoriteten att samtalen fortskrider.
Svensk narkotikapolitik har idag inte mycket att skryta över. Något att skryta över vore en politik som ger både en liten andel ungdomar som provar, och avsevärt färre missbrukare som dör av, narkotika. Bovarna i dramat heter "nolltolerans" och fantasin om det narkotikafria samhället, vilka sätter käppar i hjulet för insatser som faktiskt räddar liv.
Är det då förenligt med en konservativ grundsyn att skrota målet om det narkotikafria samhället? Ja, det är värt ett kapitel för sig. Så det tar vi nästa gång.