Regeringens särskilde utredare Ilmar Reepalu presenterade under tisdagen slutbetänkandet från Välfärdsutredningen. Tillställningen visade sig bli något alldeles särskilt.
I ett tidigare betänkande har Reepalu föreslagit ett vinststopp i välfärden. Men utredningen blev hårt kritiserad av många och tunga remissinstanser. Exempelvis konstaterade Riksrevisionen att: ”det är prematurt att – som utredningen gör – avfärda möjligheten att ställa tydligare och utförligare kvalitetskrav på företag som ett alternativ till vinstbegränsning”. En totalsågning på byråkratsvenska.
Motgångarna har varit fler. En av forskarna som har skrivit rapporter åt Välfärdsutredningen har kraftfullt kritiserat Reepalus användning av forskningsmaterialet. Även en majoritet av riksdagen är kritisk och har krävt en helt ny utredning. Statsrådet Ardalan Shekarabi (S) ville dock inte lyssna på det örat utan i stället fick Reepalu uppgiften att också titta på möjligheten att ställa hårdare kvalitetskrav och införa sanktioner. Det var det som skulle presenteras under tisdagen.
Föga överraskande kom Reepalu fram till att det är orealistiskt att ställa kvalitetskrav. Att han landade i det var hyfsat givet eftersom han i den förra utredningen stängt dörren för det – han menar att ett vinststopp måste införas innan det går att diskutera andra samhällsmål.
Oavsett den politiska inställningen till sakfrågan går det inte att blunda för att Välfärdsutredningen har spårat ur. Till att börja med är den ett politiskt beställningsjobb från regeringen för att blidka Vänsterpartiet. Utredaren – en socialdemokratisk politiker – får överlämnandet att påminna om ett första maj-tal. Presentationen är anekdotisk utan skarpa exempel. De politiska plattityderna paraderas.
När sedan civilminister Ardalan Shekarabi tar emot utredningen är det dags för åskådarna att nypa sig i armen. Statsrådet målar på fullaste allvar upp en bild som verkar hämtad från ett amerikanskt actiondrama. Shekarabi hävdar att utredningen har varit en av de svårare för att det har funnits ”mycket starka lobbykrafter som motarbetat utredningen, som till och med motarbetat att frågorna ställts.” Han säger att det är ”beklagligt att det har funnit en vilja att tysta frågor.” Om mörka lobbykrafter direkt har motarbetat är det oerhört allvarligt, det kan kräva en polisutredning.
Men efter att Shekarabi pressats av journalisternas frågor framgår att de som ”tystat” en del frågor är riksdagen och de starka lobbykrafterna är de kritiska rösterna. Och när utredningen föreslår ett vinststopp som kan tvinga 4 500 välfärdsföretag att avvecklas är det inte konstigt om det finns kritiska röster.
Oavsett hur det går med välfärdsutredningen har Ardalan Shekarabi och Ilmar Reepalu lyckats med att sänka förtroendet för den svenska lagstiftningsprocessen.