I takt med att privata sjukvårdsförsäkringar blivit allt populärare har farhågor väckts om att de skulle leda till orättvis behandling. Specifikt att avtal som sluts mellan försäkringsbolag och vårdgivare skulle prioritera patienter med sjukvårdsförsäkring framför dem vars vård finansieras offentligt. Att detta upprör är fullt naturligt.
När det handlar om att bota sjukdom eller lindra allvarlig skada är det inte tjockleken på ens plånbok som ska avgöra. Det skulle dessutom strida mot såväl läkaretikens grunder som den utvecklats sedan den hippokratiska eden, samt mot svensk sjukvårdslagstiftning.
För att komma till rätta med eventuella problem tillsatte regeringen en utredning, men när slutbetänkandet överlämnades i höstas innehöll det inga skarpa förbud. Utredningen konstaterade nämligen att det saknas tillförlitlig statistik som kan påvisa att det sker undanträngning av offentligfinansierad vård.
Därför lade utredaren i stället fram flera förslag för att öka kunskapsläget och granskningen av vården. Bland annat krav på vårdgivare att redovisa vilken vård som finansieras på vilket sätt, och på regionerna att ställa krav på privata vårdgivare att följa lagen, samt bättre verktyg till Inspektionen för vård och omsorg.
Detta långsiktiga projekt för ökad kunskap och kontroll tillfredsställde tydligen inte Lena Hallengren. Hon har nu tillsatt ännu en utredning (8/2). Inte för att titta på behoven, utan för att förbjuda privata sjukvårdsförsäkringar i den offentliga vården.
Specifikt ska utredningen ta fram dels ett förbud för privata vårdgivare som utför offentligfinansierad vård att ta emot patienter med privata sjukvårdsförsäkringar. Dels ett förbud för den offentliga vården att ta emot patienter från den privata vården om inte den privata vårdgivaren har ett avtal med regionen.
Ett sådant särskiljande mellan privat och offentligt finansierad vård gagnar inte någon. Många läkare och sjuksköterskor arbetar inom den privata vården eftersom de får bättre villkor än i den offentliga, exempelvis mer flexibla scheman och lägre arbetsbelastning. De lär vara ovilliga att ingå avtal med regionerna. Därmed går den offentliga vården miste om kvalificerad personal som den i nuläget kan ta hjälp av.
För andra är regionerna redan en så pass stor uppdragsgivare att man inte har råd att välja bort dem. I så fall kommer många patienter med privata sjukvårdsförsäkringar gå miste om vård som de nyttjar i dag. Allt detta trots att det alltså saknas tydliga belägg för att det sker systematiska missförhållanden och utan att invänta förstärkt granskning av de brister som ändå kan finnas.
Detta är de verkliga konsekvenserna när regeringen vill ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen”. Ett mindre utbud för alla patienter, utan garanti för att något problem faktiskt åtgärdas.