Redan från början fanns farhågor kring regeringens utredning om en socialt hållbar bostadsförsörjning. Som utredare tillsattes nämligen Karolina Skog, riksdagsledamot för Miljöpartiet, före detta miljöminister och dåvarande ekonomiskpolitisk talesperson. Att utse aktiva politiker till utredare underminerar naturligtvis förtroendet för deras slutsatser.
Skog gjorde heller inget för att mildra oron – tvärtom. ”Uppdraget ger mig en möjlighet att vara opinionsbildare. Och jag kommer inte att vara försiktig,” förklarade hon tidigt i en intervju i Bopodden.
Att överge neutraliteten som utredare försvagar i längden demokratins funktionssätt i Sverige. Ett oberoende och opartiskt utredningsväsende är centralt för maktbalansen mellan regering och riksdag, då folkets valda företrädare, riksdagsmännen, måste kunna sakligt utvärdera regeringens förslag innan de fattar beslut. Det går inte om utredningarna reduceras till politiska beställningsjobb.
Föga förvånande präglas även det slutgiltiga förslaget (30/3) av samma ringaktning för våra politiska normer. Huvuddelen av förslaget är att införa mer statlig styrning. Främst genom att stifta en bostadsförsörjningslag där målen för bostadspolitiken slås fast. Utifrån dessa ska varje ny regering i början av mandatperioden upprätta en plan.
Målen föreslås sättas till att ”skapa förutsättningar för alla att leva i goda bostäder” och ”jämlika uppväxtvillkor”. I vanliga fall är det upp till de valda politikerna att sätta målen för sin politik. Som tidningen Barometerns politiske chefredaktör Martin Tunström påpekar (31/3) är det regeringens uppgift, enligt Regeringsformen, att styra riket så länge den har riksdagens förtroende. Då kan den inte bakbindas av lagstadgade mål från potentiellt flera mandatperioder sedan.
Även maktdelningen mellan stat och kommun utmanas genom en ”breddning” av den senares arbete. Kommuner ska tvingas upprätta egna handlingsplaner med lokala mål som ska syfta till att uppnå det nationella målet. I det arbetet ska statliga Boverket ta en aktiv roll för att kommuner ska uppnå social hållbarhet. Det är svårt att se dessa samlade förslag som något annat än en urholkning av det kommunala självstyret.
Övriga förslag går också i princip enbart ut på att öka det offentligas kontroll över bostadsmarknaden. Hyresvärdarnas överlåtelsekrav ska regleras, en statlig hyresgaranti för barnfamiljer införas, allmännyttan ska undantas från lagen om offentlig upphandling, och kommunal bostadsförmedling ska få ge förtur till vissa grupper.
Vad som däremot är fullkomligt frånvarande är förenklingar av regelverk, en friare marknad eller ett stärkt ägande av bostäder. Men det hade ju gett mer makt till medborgarna och mindre till rödgröna politiker. Det ingick inte i Karolina Skogs opinionsbildande uppdrag.