Värmeverket, elcentraler och vattentornet skulle slås ut och de flesta bostadshus i centralorten jämnas med marken. Ett skrämmande, men inte omöjligt, scenario om kriget skulle komma till Sverige, menar ledarskribenten.
Efter att kryssningsmissiler slagit ut Sveriges luftherravälde landsätter Ryssland trupp på den svenska ostkusten. För att hålla Gotland tänker de skaffa kontroll över en landremsa från Kalmar till Nynäshamn.
I Västervik slås värmeverket, elcentraler och vattentornet ut. Sedan förstörs sjukhuset och kommunhuset. Och S:ta Gertruds kyrka jämnas med marken. Därefter sätter de storskaliga och långvariga bombningarna in som förstör nästan alla lägenhetshus i Västerviks stad och de flesta villor i tätorten förstörs.
Stadens funktioner bryter ihop en efter en. Vi tvingas gräva gravar för hand i trädgårdarna, åt våra familjemedlemmar, släktingar och grannar. Gräsytorna i stadsparken blir massgravar och på det som återstår av sjukhuset så staplas de döda i högar.
En stor del av kommunens befolkning flyr när bomberna börjar falla. Till västra Sverige eller vidare till Norge, vilket som Natoland upplevs som avsevärt säkrare.
Svenska sjömålsrobotar har förvisso hållit ryska truppförstärkningar borta och kompetenta hemvärnsgrupper med pansarvärnsvapen håller fienden på avstånd. Men snart är ändå Västervik inringat av fienden då en stor del av den svenska militära förmågan går åt till att hindra Ryssland att nå Stockholm. Och flyktvägarna för befolkningen blir avskurna.
De västerviksbor som fortfarande finns kvar ges tillfälle att fly genom humanitära korridorer, garanterade av Ryssland. De attackeras återkommande på de ”säkra” vägarna.
Många söker sig till de stora skyddsrummen i och runt centrum. Ryssland bombar dem med tunga raketer som skyddsrummen inte kan stå emot. På grund av de ihållande bombningarna av staden kan inte återstoden av den civila räddningsstyrkan arbeta och hur många barnfamiljer som överlever attackerna, men dör i rasmassorna, får vi aldrig reda på.
Sveriges statsminister värnar återkommande om hjälp från omvärlden. Nato avvisar önskemålet då de endast försvarar andra Natoländer. Utländsk trupp, eller en flygförbudszon över Östersjön, som sannolikt snabbt skulle avgöra krigets utgång, blir aldrig verklighet.
Statsministern hänvisar till EU:s försvarsgaranti. Och får som svar från övriga EU-länder att de redan hjälper till med vapen och pengar. Statsministern vädjar till andra länder att åtminstone sluta importera den olja och gas från Ryssland som finansierar Putins aggressioner. Omvärlden svarar att det är lätt för er att säga som inte är beroende av denna olja och gas, och inte ens ni stoppade ju importen från Ryssland när Ukraina invaderades.
Jakob Styrenius, ledarskribent VT.
Det framkommer också synpunkter från EU:s övriga ledare om att det krävs förhandling för att få slut på kriget. Och att det kanske är dags att Sverige ger upp Gotland och landremsan mellan Kalmar och Nynäshamn. Fred kräver ju faktiskt kompromisser.
Under tiden så utsätts landsbygden och bruksorterna i kommunen för plundring av de ryska soldaterna, eftersom den ryska logistiken brutit samman och soldaterna inte har mat.
De inringade städerna tillåts kapitulera av den svenska försvarsledningen. Men vi västerviksbor har nu lärt oss hur den ryska armén tenderar att bete sig mot soldater och civila när de väl gett upp. Därför håller vi ut till sista man, kvinna och barn. Med hoppet kvar, om att någon kraft därute någon gång ska komma och hjälpa oss.