Som fenomen är överimplementering inte nytt. Sverige har gjort det till något av en nationalsport. Svensk särställning begränsar sig inte bara till införandet av egna regler. Det handlar också om tolka de regler som ska vara EU-gemensamma på ett helt eget vis.
Ett tydligt och långvarigt exempel är svensk hantering av naturbetesmarker. Sådana marker är att betrakta som odlingslandskapets pärlor. Här finns rika kulturvärden, höga naturvärden och omfattande och viktig biologisk mångfald. En mångfald som uppstått av aktivt brukande och betesdjur. Marker som inte betas eller sköts växer igen och förlorar denna mångfald.
Tyvärr har svensk politik och förvaltning genom bland annat just överimplementering och ovilja att rätta sina fel minskat den biologiska mångfalden på många av dessa marker. Tvärtemot vad som nog egentligen var avsikten.
Här kan nämnas det ”snaggningskrav” Sverige länge hade. Var inte gräset tillräckligt kort, läs snaggat, fick lantbrukaren anmärkning och avdrag på EU-stöden. Något som var till skada för både växter, insekter och fåglar.
Ett annat exempel är den maxgräns om 50 träd per hektar som myndigheterna höll sig med. Med hot om avdrag på stöden tvingade staten lantbrukarna att såga ner träd och buskar. Då dessa har en positiv effekt på artvariation innebar kraven skada för bland annat växter, insekter, fåglar och fladdermöss. Värt att notera är att svensk tolkning saknade stöd i EU:s regelverk (30/4–20).
Redan 2011 konstaterade Jordbruksverket att ”Nu finns en risk att tvärvillkorssystemets funktionssätt avhåller lantbrukare från att ta den oproportionerligt stora risk som uppstår när man håller djur i syfte att sköta naturbetesmarker.” Trots att Jordbruksverket medgav att den hade fel gjordes inga ansatser att korrigera de felaktiga tolkningarna och regelverken. I stället förklarade myndigheten att det var upp till den enskilde att begära rättelse. Så här har det fortsatt.
Att svensk felaktig regeltolkning gått ut över den biologiska mångfalden är klart. Ju mer regler och ju mer fel från politik och myndigheter, desto mindre mångfald och desto längre har vi kommit från att klara miljömålet om ett rikt odlingslandskap.
Det är därför välkommet att regeringen nu ger Jordbruksverket i uppdrag att ta fram ett program i vilket dagens detaljerade regelverk från och med 2023 ersätts av rådgivning (21/2). Tyvärr har varken jordbruksverk, regering eller riksdag tidigare imponerat. Det är dock riksdagens uppgift att övervaka och driva på så att de kommande förändringarna innebär slutet på den statliga kraven på hämmad biologisk mångfald. Önskvärt vore också att systemet med rådgivning och tilltro i stället för detaljregler kom att omfatta fler områden. Inte bara inom lantbruket.