Kommande vinter är den första av förmodligen flera där gasransonering och rullande strömavbrott är ett verkligt alternativ. För nästa års skörd finns mycket lite kvävegödsel att tillgå. Livsmedelspriserna kommer alltså inte bara att öka ytterligare. Vi kommer även att se bristsituationer.
Hur kunde EU:s produktion av fundamentala saker som energi och mineralgödsel minska i en sådan omfattning att allt havererar när Ryssland stänger kranen? Svaret är delvis det svenska Miljöpartiet.
När Isabella Lövin (MP) var miljöminister drev Sverige under hennes ledning år 2018 fram ett beslut om att EU skulle dra in utsläppsrätter som fanns i reserven. Uppskattningsvis runt tre miljarder ton koldioxidekvivalenter, motsvarande 50 gånger Sveriges totala utsläpp, försvann. Firande miljöpartister meddelade stolt att upplägget kallades ”the Swedish proposal”.
Det här gjorde att priset på utsläppsrätter steg med raketfart. Främst märktes det på kolbaserad energiproduktion (SvD 5/2 2020). Ett år efter beslutet var Europas kolproduktion den lägsta sedan Kol- och stålunionen bildades. Det är givetvis inte negativt att minska på kolanvändningen men ersättningen måste vara genomtänkt. Så var inte fallet. Kolet ersattes till hälften med naturgas, till hälften med företrädesvis vindkraft. Trots att det gått fyra år sedan Ryssland gick in i Ukraina monterade EU alltså efter Lövins idé ner egen produktion och ökade sitt beroende av rysk gas.
Systemet med utsläppsrätter har även påverkat produktionen av mineralgödsel negativt. Främst för kväve. Inte ens för producenter vars klimatutsläpp enligt egen utsago är hälften av konkurrenternas förefaller utsläppsrätterna vara okomplicerade. Fram till i vintras kom således hälften av EU:s kväve från Ryssland. Det ska medges att utsläppsrätterna just nu spelar mindre roll eftersom det höga priset på gas gör att europeiska kväveproducenter drar ner eller stoppar produktionen.
Det är inte konstigt att basproduktionen plågades av the Swedish proposal. Bulkproduktion sker ofta med låga marginaler, och har inte råd att betala höga priser för utsläppsrätter. Bulkproduktion, till exempel energi och mat, är å andra sidan det människor nyttjar varje dag och som inte tål stora prisökningar utan märkbara samhällskonsekvenser.
The Swedish proposal var alltså något av en katastrof. För miljön och klimatet innebar det att produktion med hyfsad miljöpåverkan flyttades till länder utan utsläppsrätter och sämre produktionsvillkor. För människorna innebar det ökat beroende av en regim som redan då hade angripit ett europeiskt land. Konsekvenserna ser vi nu.
Miljöpartiets snilledrag att dra in utsläppsrätter i syfte att höja priset satte alltså EU i knät på Ryssland. Det kommer att ta lång tid att rätta till.