Just nu verkar folk mer än lovligt trötta på alla turer i riksdagen. Och på onsdagen ska riksdagen återigen rösta om vårändringsbudgeten med tillhörande pensionsförslag. Att beslutet blivit hängande borde ytterst ses som statsminister Magdalena Anderssons ansvar. Det är ju regeringschefen som rimligtvis ska anstränga sig för att få sin budget godkänd av den folkvalda församlingen.
Men i stället verkar det vara Centerpartiet och Annie Lööf som i folkets ögon ser ut att bli symbolen för oredan. I varje fall om man ser till partiets dalande siffror och de många arga kommentarerna i sociala medier. Skälet till frustrationen är bland annat att Lööf vägrar att, officiellt, ta ställning i den så kallade regeringsfrågan: det vill säga vem av Magdalena Andersson (S) och Ulf Kristersson (M) hon helst vill se som statsminister.
När Lööf intervjuades i SVT Agenda (19/6) var det svaret på regeringsfrågan som intervjuaren, Nike Nylander, främst var ute efter. Men Lööf stod på sig. Hon menade att hon inte alls måste välja, utan i första hand rösta på sin egen budget och i andra hand på det förslag som Centern haft mest inflytande över – det vill säga det rödgröna. Men innebär det inte att ni valt sida, envisades reportern med att fråga. Pensionsförslaget kommer ju till och med från ett initiativ av Vänsterpartiet.
Nej, menade Lööf, och vidmakthöll att hon bara stod upp för centerpolitik.
Annie Lööf har i princip rätt. Alla partier är där för sin egen skull. Problemet för henne är att väljarna inte gillar när de inte vet vilken statsminister en röst på ett parti betyder. Statsvetarna brukar säga att väljarna bestraffar det parti som är otydligt i regeringsfrågan. Detta var ju till exempel vad som hände med Liberalerna efter senaste valet.
Tidigare har Annie Lööf sagt att hon vill se ”lösningar i den breda mitten”. I SVT Agenda sa hon ”en konstruktiv lösningsorienterad politik som är lutad åt mitten”. Många noterade skillnaden och tog sin intäkt för att en förflyttning faktiskt skett.
En sådan vore klok. För någon bred mitt torde inte existera som alternativ just nu. Andersson och Kristersson förbereder sig för match om statsministerposten. Den ena väl medveten om att hon behöver Vänsterpartiets stöd, den andre lika medveten om att han behöver Sverigedemokraternas. De flesta av oss som följer politiken räknar redan in Lööf i Anderssons laguppställning. Varför inte säga det rent ut?
Kommer Annie Lööf vara så hårdnackat principfast att hon vägrar att officiellt välja ända in i kaklet på valdagen? Det skulle kunna vara ett misstag. Principfasthet brukar belönas av väljarna när det gäller frågor som de känner i magen – som Lööfs väljare gjorde under flyktingkrisen 2015. Nu är politiken, till och med den som kretsar kring migration och SD, betydligt mer nyanserad. För att inte tala om de små skillnaderna i pensionsförslag. Risken är att Annie Lööfs principfasthet den här gången tolkas som arrogans och skådespel.