De stora dragen känner vi alla till. Den då redan väl etablerade konstnären Lars Vilks tecknade Islams profet Muhammed som rondellhund. Först som en enkel skiss år 2007 och senare som en bildserie i tusch år 2010. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Vilks fördömdes av en rad regimer och flera mordförsök och attentat riktades mot honom av fanatiker här i Europa och flera människor har mist sina liv till följd av reaktionerna Vilks utlöste.
De sista elva åren av sitt liv tvingades konstnären leva under ständig polisbevakning, och de sista sju på hemlig ort. För drygt ett år sedan dog han i en bilkrasch. Inte som följd av ett attentat, men i en situation han inte skulle ha befunnit sig om det inte vore för hotbilden.
Under den turbulenta perioden mellan teckningarna och konstnärens död började verket – som egentligen få människor har sett – att leva sitt eget liv. Debatten om teckningarna vände upp och ned på det offentliga samtalet. Högern började plötsligt att hylla och försvara den provocerande moderna konsten. Vänstern började samtidigt att hålla religiösas rätt att inte se sin profet smädad som mer helig än den fria konsten. I kulturvärlden anklagades en ensam konstnär som jagades av terrorister och despoter över hela världen – för att sparka nedåt. De flesta som uttalade sig offentligt vågade inte kommentera frågan utan att först poängtera hur illa de tyckte om konstverket.
Ville Lars Vilks avslöja det öppna samhällets bräcklighet, det fria ordets ofrihet och bristen på demokratiska värderingar i den muslimska världen? Nej, det hade varit att slå in öppna dörrar och Vilks var ingen dussinkonstnär.
Läser man Mårten Arndtzén får man upp ögonen för att Vilks verkliga syfte handlade om att skaka om den konstvärld han själv var en del av.
Arndtzén förklarar pedagogiskt om hur Vilks själv såg sin teckning som en ”social skulptur” där själva konsten utgörs av de reaktioner den väcker. Arndtzén spårar traditionen tillbaka till den franske konstnären Marcel Duchamp som lyfte in en pissoar på en konstutställning i Paris 1917. Ett konstverk som fortfarande provocerar utanför konstkretsar men som ses som grundläggande i den moderna konsten.
Det var den här konstvärldens självbild som Lars Vilks ville åt: ”Ett sammanhang som sedan postmodernismens genombrott betraktat sig själv som gränslöst tillåtande, en plats där inga provokationer var möjliga”.
Om detta var Vilks avsikt lyckades han dra ned byxorna på konstvärlden. Sin starkaste manifestation får det i Moderna muséets enträgna vägran att ställa ut rondellhunden. Moderna museet är ett av de främsta uttrycken för den konsttradition som Vilks verkade i. Men institutionen vägrar att ta i rondellhundarna med tång. Därmed fortsätter Vilks konst att avslöja och verka.
Mårten Arndtzéns bok heter Konsten är vi, och är utgiven på Fri Tanke förlag.