Arvsfonden ska ha utrett frågan dåligt genom att inte kontakta kvinnan som framfört anklagelserna, utan nöjt sig med att organisationen tog avstånd per mejl.
Arvsfonden ska än mer frapperande ha instruerat organisationen om hur den skulle formulera sig för att klara fondens egen granskning. När SVT (25/1) konfronterar ansvarig enhetschef försvarar han sig med att fonden inte talat om exakt hur organisationen ska göra för att klara sig.
Kritik mot hur Allmänna arvsfonden egentligen hanterar sina pengar är inget nytt. Fonden har anklagats för att lägga pengar på rent nonsens och att stötta bidragsentreprenörer. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har slagit fast att arvsfonden finansierat våldsbejakande och antidemokratiska organisationer (18/6-17).
När Riksrevisionen kritiserade Allmänna arvsfonden försvarade den senare sig med att ökade administrativa kostnader hade gjort det för dyrt att följa lagen.
Förutom kritik mot hur arvsfonden delar ut pengar finns även fog för kritik mot hur den drar in dessa. Arvsfonden tar varje år in mellan 800 och 900 miljoner kronor från runt 600 dödsbon. Utöver detta tillkommer runt 100 miljoner kronor från tandguld och andra metaller från krematorier.
I runt tio procent av dessa 600 fall uppstår konflikt mellan arvsfonden och dem som hävdar sig vara arvingar. Kammarkollegiet som förvaltar arvsfonden ger då länsstyrelsen i uppdrag att utreda den avlidnes vilja.
Även om en sådan utredning visar vem den avlidne vill att arvet ska tillfalla, kan Kammarkollegiet ändå besluta att arvet är Arvsfondens eftersom den avlidne till exempel inte har uttryckt denna vilja tillräckligt tydligt tillräckligt nära sin död. Detta beslut går inte att överklaga. Den som hävdar sig vara arvinge får inte heller tillgång till den avlidnes dokument, mobil eller annat för att själv styrka sin sak.
Det är tydligt att Allmänna arvsfondens verksamhet kräver åtgärder. För det första krävs en renodling. Avlidna människors livsbesparingar ska hanteras med respekt och varsamhet. Det är inte för mycket begärt att kunna sålla behjärtansvärda ändamål från bidragsslöseri.
Det andra är att ge kusiner arvsrätt. Ett naturligt förslag med tanke på hur nära kusiner vanligen står varandra. Jämfört med när lagen för snart 100 år sedan kom lever fler svenskar utan syskon och med färre antal kusiner.
Arvsrätt för kusiner hade minskat antalet fall då arvsfonden kunnat hävda att det saknas arvingar. Med färre fall då arv per automatik tillfallit staten trots förekomst av arvingar hade arvsfonden och det allmänna rättsmedvetandet dessutom gått mer i takt. Privat egendom ska inte så lättvindigt övergå till staten.
Alla – även de som lämnar jordelivet utan vad staten anser vara arvingar förtjänar att få somna in med vetskapen att deras ansträngningar gynnar närstående.