En slutsats är att blockpolitiken är här för att stanna. Under Alliansåren var i synnerhet Socialdemokraterna högljudda i sitt motstånd mot blockpolitiken, vilket sannolikt berodde på att Alliansblocket var framgångsrikt. När Stefan Löfven till slut lyckades splittra Alliansen togs blockkritiken i stället över av Centerpartiet.
Det förespråkade som bekant en bred mitt, men det höll inte till valdagen. Precis som KD, MP och SD:s tidigare försök att stå utanför blocken ett efter ett har misslyckats, tvingades Annie Lööf bekänna färg och gå till val i vänsterblocket. Väljarna vill ha tydliga alternativ. De vill ha möjligheten att kunna utkräva ansvar av de styrande.
På det sättet liknar vi andra länder såsom USA, Storbritannien och Frankrike. Detsamma gäller den allt större personfixeringen. Moderaternas valkampanj har i hög grad fokuserat på Ulf Kristersson som person, särskilt på sociala medier där bilder föreställande hans vardagsliv, familj och – inte minst – hund har tagit stor plats. Längst gick dock Socialdemokraterna som närmast övergav sakpolitiken helt och hållet för att i stället gå till val på Magdalena Andersson som statsminister.
En mindre välkommen trend har varit den ökade fixeringen vid opinionsundersökningar som publiceras med allt kortare mellanrum. Inte minst Novus dagliga undersökningar som presenterats i SVT har väckt hård kritik. Kurvorna för de två blocken har varierat från dag till dag på ett så regelbundet sätt att de nästan formar en sinuskurva. Det är ett mönster som i princip omöjligen kan spegla faktiska opinionsförändringar.
Eftersom mätningar i allra högsta grad påverkar valrörelsen är det problematiskt. Det sätter nyhetsagendan – exempelvis ägnades mycket tid i början av valrörelsen åt ”Moderaternas kris”, påverkar de partiaktivas engagemang och kampvilja, och självklart kan det förändra väljarnas val. Med felaktiga mätningar vore det ytterst allvarligt.
Än värre har varit den allt grövre tonen från i synnerhet vänsterpartierna. Regeringen försökte på en pressträff utmåla ett oppositionsparti, SD, som demokratiskt opålitligt, Vänsterpartiet har spridit lögner som riskerar att underminera förtroendet för Socialtjänsten hos personer med utländsk bakgrund och LO påstår att Moderaterna vill driva cancerpatienter till självmord.
Svenska valrörelser brukar vara hårda, men bara om sakpolitiken. Dessa nya påhopp lär tyvärr spä på polarisering och än ge smutsigare kampanjer i framtiden.
Oavsett vem som står som segrare väntar ett stort arbete. Först för att binda ihop ett regeringsunderlag och vinna statsministeromröstningen, och sedan – än viktigare – för att lösa de stora problem som Sverige lider av. Det lär, även i bästa fall, bli fyra svåra år till nästa val.