Vi borde helt enkelt inte ha så stora brister i svensk sjukvård. Antalet anställda har stadigt ökat under flera decennier. Per invånare har Sverige både näst flest sjuksköterskor och läkare i EU. Vi lägger därtill den tredje största andelen av BNP på sjukvården. Ändå har vi växande vårdköer, färre vårdplatser och svenska läkare har färre patientbesök än i många andra länder.
Problemen beror alltså inte på resursbrist och kan därför heller inte lösas genom enbart eller främst mer pengar. Det konstaterar Charlie Nihlén, läkare, Örjan Friberg, överläkare, Lars Granström, tidigare överläkare, och Per-Anders Ohlsson, undersköterska, i en debattartikel i DN (12/7). I stället menar de att många av problemen inom sjukvården, särskilt sjukhusvården, beror på för mycket centralisering och byråkrati.
Från att det tidigare huvudsakligen var den medicinska professionen själv, främst läkare, som styrde sjukvården har makten flyttats till politiker och tjänstemän. Inom sjukhusvården har ledarskapet blivit mer centralstyrt, vilket enligt artikelförfattarna har resulterat i sämre kontakt med vårdpersonalen på golvet. I stället blev lyhördhet mot den högre ledningen det som premierades.
Centraliseringen av beslutsfattandet har även följts av större administrativa krav på dokumentering, granskning och uppföljning, vilket tar en allt större del av personalens tid. Byråkratin tar även resurser. Till exempel har antalet anställda som arbetar med administration i snitt ökat med över 33 procent sedan 2008 (SvD 16/1). Under samma tid ökade antalet sjuk- och undersköterskor bara med omkring sju till åtta procent.
Vad debattörerna beskriver är den nedmontering av professionsinflytande som skett inom sjukvården under 1900-talet. Först leddes den av socialdemokratin som såg läkarkåren som en kvarleva av det gamla hierarkiska klassamhället. Den betraktades med misstänksamhet och ersättes med tydligare politisk styrning.
Därefter tog nyliberala idéer över som försökte använda metoder från näringslivet för att effektivisera vården. Under beteckningen ”New public management” ledde det till större inflytande för administratörer och mellanchefer. Båda trenderna motiverades delvis av goda avsikter. Självklart bör medborgarna ha inflytande över den gemensamma vården, och det är viktigt med tydlig ansvarsfördelning och måluppföljning.
Resultaten blev dock att sjukvården inte längre styrdes efter professionernas kunskap och erfarenhet. Därför bör det knappast förvåna att huvuddelen av personalens tid inte längre går till att vårda patienter. Om sjukvården ska anpassas bättre till de lokala förhållandena på sjukhus och vårdcentraler, så att personalen gör det de är utbildade till, måste professionens inflytande stärkas.