De blågulas sammanhållning har gett intryck av att diskussioner och början till överenskommelser pågått en bra stund. Bra mycket längre än valrörelsen. De budskap företrädarna för de olika blågula partierna släppt ifrån sig har varit påfallande samstämmiga.
Sverigedemokraterna har pekat på att ”det är ett paket” som ska förhandlas fram, och inte ens Liberalerna som ju gjort sig kända för att ta sina partistämmor på debattsidorna snarare än i talarstolen har gjort några i sammanhanget större utfall.
Det har alltså inte funnits behov av att via media profilera sig eller ta de andra partierna som gisslan. Detta är en samstämmighet som både förpliktigar och ger hopp. Jämför med när de rödgröna skulle bilda regering. Det tog 139 dagar för dem att bli så pass överens att det gick att få ihop en regering. Sedan gick resten av tiden åt till att fortsätta bråka, och Miljöpartiet lämnade till slut regeringen. Det var alltså inte bara politiken som var menlig för landet, även röran inom regeringen gjorde skada. Det går inte att komma ifrån att vi under långa perioder av förra mandatperioden hade två partier i regering som bara avskydde en sak mer än varandra. Nämligen att lämna från sig makten.
Lägg därtill ett Centerparti vars enda fråga var Sverigedemokraterna och som inte bara en, utan två, gånger lyckades få till stånd en röd regering som regerade på en blå budget. De senaste åtta åren har varit röriga.
Den regering vi nu har inom räckhåll är betydligt mer samstämd och har fokus på ordning och mindre på revirpinkande. Till och med över partigränserna. Moderaterna har ju till exempel beslutat att låta socialdemokraten Oscar Stenström fortsätta Natoförhandlingarna. Det här samarbetet över blockgränserna hade inte ens funnits på en socialdemokratisk dagordning.
Detta innebär givetvis inte att en moderatledd regering blir utan spänningar. Bistånd, a-kassa, rovdjurspolitik och reduktionsplikt, för att nämna några frågor, kommer att kräva förhandlingar. Så gör även vilka som ska ingå i regeringen. En av fördelarna med att ha Liberalerna och Sverigedemokraterna i regering är att de då är enklare att hålla ordning på och tvingas ta mycket större ansvar än om de står utanför. En av fördelarna med att ha dem utanför är att regeringen blir ett mer lättstyrt pastorat för Kristersson.
Det är positivt att Kristersson får uppdraget att bilda regering. Äntligen har vi en politik som är mycket närmare människorna inom räckhåll.