Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria, gick dock till källorna och konstaterade att Ebba Bush inte hade helt fel (Corren 3/2). Den förste partiledaren, Birger Ekstedt, lyfte i sitt första tal fram just nazismen som något som kunde drabba samhället när kristna normer sattes på undantag. Ekstedt argumenterade ungefär på samma sätt som kristdemokrater ute i Europa. Konrad Adenauer, förbundskanslern som formade tyska CDU-partiet, såg ytterst ateismen som möjliggörare för både kommunism och nazism.
Men att Birger Ekstedt delade vissa grundantaganden med Konrad Adenauer innebar inte att det tidiga KDS var en del av den europeiska kristdemokratiska rörelsen. I realiteten var KDS ett parti för pingstkyrkan och man letade flackande efter en ideologi att knyta sig till. Tidsandan gjorde att man tittade lika mycket åt vänster som höger.
På 1970-talet byggdes det upp välfungerande kontakter med kristdemokratiska partier i Belgien, Nederländerna och Schweiz. Men utbytet med tyska CDU dröjde längre. I det ännu ganska vänsterpräglade KDS såg många det tyska statsbärande partiet som alltför konservativt. Det var endast några få personer som drev på för att KDS skulle utvecklas till att bli ”ett kristdemokratiskt parti av kontinentalt europeiskt snitt”. När den traditionella frikyrkoprofilen misslyckades i val efter val fick de till slut gehör för sina idéer. Viktiga milstolpar blev namnbytet till Kristdemokraterna och att man antog ett nytt partiprogram som knöt an till den europeiska traditionen. Det här var sannolikt helt avgörande för att KD skulle etablera sig i riksdagen. KD blev genom närmandet till sina europeiska syskonpartier själva ett riktigt parti, ideologiskt förankrat i en bred tradition och med många kontakter i världen.
Klart är att KD:s företrädare inte har en lätt uppgift att berätta om sitt partis ideologi i Sverige. Trots att kristdemokratin varit en av de dominerande politiska riktningarna i Europa finns det knappt några böcker om den på svenska. I skolans undervisning och i universitetens forskning har det varit socialismen och i viss mån liberalismen som fått utrymme.
Det ska också sägas att för traditionalisterna inom partiet förblev konservatismen problematisk. Inte minst i frikyrkokretsar var många tveksamma till statens institutioner. Spänningen mellan kristdemokrati och konservatism finns kvar i partiet än idag. Den skapar ibland motsättningar men är samtidigt en kombination som ger partiet dess särprägel. KD behövs i svensk politik.