Det kändes också som att tempot var lite lugnare och övertrampen mindre grova. Men det visade sig att valrörelsen helt enkelt inte hade börjat. Den var bara lite sen i starten.
Partierna kastar ur sig mängder av mer eller (oftast) mindre genomarbetade förslag. Det är måhända begripligt att partierna tar det säkra för det osäkra och bränner på med förslag och utspel för att nå de väljare som kanske inte följer politiken så noga mellan valen. Men det är nära nog obegripligt hur just dessa väljare ska kunna ta till sig all information i alla utspel som flödar förbi.
Och det blev inte bättre avseende nivån på debatten heller. Det dröjde lite längre än vanligt, men så förvandlades även denna valrörelse till en smutsig tillställning. Och vissa aktörer (som suttit vid makten i åtta år) blev faktaförnekande dyngspridare.
Ta kärnkraften som exempel. Med en dåres envishet upprepar vänstersidan fortfarande att kärnkraften lades ned av marknaden. När det är bevisat i minsta detalj att kärnkraften länge lidit av en snedvriden marknad eftersom politiken högst medvetet hade skapat en sådan marknad. Samt att själva besluten att lägga ned reaktorer av det statligt ägda Vattenfall togs genom tvingande politiska direktiv från regeringen.
Låt vara att få partier är helt oskyldiga i kärnkraftsfrågan. Men medan oppositionen i M och KD besinnade sig för ett antal år sedan och krävde samtal om mer kärnkraft, så sade S tvärt nej och passade på att klumpa ihop kärnkraftsförespråkare med klimatförnekare. S-regeringen har konsekvent och metodiskt arbetat mot kärnkraften under åtta år fram till denna dag. När vi nu står mitt i en uppblossande energikris, som förvärras kraftigt av bristen på kärnkraft, så påstår S plötsligt att de är öppna för ny kärnkraft. Ohederligt är ordet.
I regionens, såväl som kommunens, valrörelse utmärker sig Socialdemokraterna genom att hävda att Västerviks sjukhus inte är till salu, och samtidigt påstå att Moderaterna vill sälja ut det. Ett påstående som hamnar någonstans mittemellan en grov förvanskning av verkligheten och en ren lögn.
Eftersom S i princip bara har två argument som verkar fungera på väljarna – sin partiledare och rädslan för SD – så utnyttjar de dessa på alla tänkbara sätt. Varav vissa uppenbart ohederliga, såsom att påskina att det är sannolikt att SD:s Jimmie Åkesson blir statsminister om de blir största parti i oppositionen. Det senaste utspelet är att Magdalena Andersson vill debattera mot Åkesson istället för Moderaternas ledare och oppositionens statsministerkandidat Ulf Kristersson.
Kommunsossarna går i husses ledband och frågar sig om oppositionens kommunalrådskandidat kommer från SD. En tanke med mycket liten bäring i verkligheten. (De frågar också vem som är Moderaternas kommunalrådskandidat, vilket är en högst relevant fråga och som synes sakna ett svar idag.)
Medan Magdalena Andersson spelar på sin statsmannamässsighet så släpper hon fram sina twittertrollande ministrar som inte ser verkligheten som en begränsning. Och som lägger skulden för mordplanerna på Annie Lööf, hos den psykiskt sjuke Almedalsmördaren, på ett motståndarparti. Hon släpper även fram LO, som i valrörelsen agerar lite som Socialdemokraternas väpnade gren och sprider rena lögner om Ulf Kristersson.
Det här säger mycket om Socialdemokraterna. Om ärlighet varar längst så tar deras maktinnehav slut nästa vecka.