Efter veckor av förhandlingar har EU-länderna kommit överens om att importen av rysk olja ska stoppas – delvis. Embargot kommer inledningsvis bara röra olja som transporteras via skeppsfrakt. De länder som införskaffar sin olja via pipeline får fortsätta under ”en övergångsperiod” (SVT, 31/5). Vad detta innebär i praktiken är att oljehandeln bara minskar med två tredjedelar.
Det är ett oroande tecken för alla de som vill att Europa ska fortsätta att sätta hårt mot hårt med Ryssland. Ett annat, ännu mer problematiskt tecken är att flera europeiska företag nu har öppnat rubelkonton för att kunna fortsätta köpa rysk naturgas. Något som fått stöd från bland annat Italiens premiärminister Mario Draghi, som hävdade att köpa rysk gas med rysk valuta inte vore att bryta sanktionerna (Bloomberg, 11/5). Draghi hävdade även att Tysklands ledande gasimportör redan börjat göra just detta.
EU:s inledningsvis starka reaktion mot Rysslands aggressioner tycks därmed ha börjat trappas ned, om än försiktigt. Det är beklagligt men antagligen oundvikligt. Verkligheten är att många länder är så beroende av import från Ryssland att det vore för skadligt att helt stoppa den, åtminstone på kort sikt.
Tanken om EU som en idé- och värderingsgemenskap har onekligen tagit sig en törn av detta. Den självbilden har länge haft sina brister, främst på grund av länder som Ungern (som också är ett av länderna som fått ett undantag från oljeembargot). Men det är mer allvarligt när det stora landet Tyskland vacklar så som det gjort ända sedan invasionen inleddes. Tyskland är mycket beroende av rysk gas och skulle finna det svårt att ställa om från detta. Särskilt inom en snar framtid. Under sådana förhållanden måste den tysk-europeiska idealismen stryka på foten.
Implikationerna av detta är många. Oljepriset har redan nu ökat till följd av detta ofullständiga embargo, vilket kan förvärra inflationen ytterligare och göra Europas ekonomier ännu mer pressade (SVT, 31/5). Det är möjligt att Europas självbild som en liberal kraft kommer testas ytterligare om detta även leder till exempelvis mindre offensiv klimatpolitik. Italien har luftat idéer om att öppna fler kolkraftverk eller att börja driva de som redan finns till högre kapacitet, och även att öka den inhemska produktionen av naturgas – något som landet successivt trappat ned sedan millennieskiftet.
Den stora förloraren i denna konflikt, förutom Ukraina, ser ut att vara EU. Unionen verkar gå in i en svår tid framöver, både på grund av krigets ekonomiska skada och de interna slitningar som aktualiserats av detta. Om man ska hitta någon tröst är det att idealismens bakslag sannolikt är av nytta. I en kris behöver man kall realpolitik. Sveriges Natoansökan är ett mycket uppmuntrande tecken i detta hänseende.