Men nu handlar det i stället om att privatpersoner får behålla mer av sina intjänade pengar, i utbyte mot att betala någon annan för att exempelvis städa. Kostnaderna för rutavdraget handlar då inte om bortslösade utbetalningar, utan om lägre enskilda skatteintäkter.
Att rutavdraget skulle bli självfinansierande var redan från början aningen optimistiskt när alliansregeringen införde reformen 2007. Den och flera andra beräkningar bedöms nu av Riksrevisionen som överdrivna. Den svarta sektorn med städtjänster som skulle skattskrivas av Reinfeldt var inte så stor som regeringen då trodde. Avdraget har heller inte inneburit att de som anlitar tjänsterna har kunnat arbeta fullt så mycket själva. Och de som har fått de nya arbetstillfällena i rutsektorn är betydligt färre lågutbildade arbetslösa än vad som avsågs, till förmån för arbetskraftsinvandrare från Europa.
Till stor del handlar kritiken således om felaktiga förväntningar på rutavdraget. Det är allvarligt i sig – riksdagen måste ha realistiska beräkningar att ta hänsyn till vid beslut – men det behöver inte betyda att själva reformen borde slopas. Även om effekterna är lägre än förväntat har rutavdraget trots allt haft flera positiva samhällseffekter. Allt fler, 800 000 hushåll 2017, använder sina pengar för att anlita tjänster som både genererar skattepengar och arbetstillfällen. Samtidigt visade en undersökning från Göteborgs universitet 2017 att acceptansen för att köpa svarta tjänster har minskat drastiskt.
Även med den berättigade kritiken är rutavdraget en av alliansregeringens framgångsreformer. I jämförelse med andra arbetsmarknadsreformer är den både effektiv och billig. Att regeringen, C och L nu vill utvidga avdraget till fler tjänster är ett bevis på framgången, men det är desto mer tveksamt om effekten blir densamma.
Det som från början var en centerpartistisk idé kunde genom allianssamarbetet sållas fram till ett lättbegripligt system som i breda grupper har normaliserat användandet av hushållstjänster. Att den tiondel av hushållen med högst inkomst enbart stod för 40 procent av det totala avdragsbeloppet 2017 bör i sammanhanget ses som en framgång.
Den naturliga följden av Riksrevisionens granskning bör därför inte vara att ifrågasätta själva rutavdraget. I stället bör vi till exempel fråga oss varför en relativt stor andel av rutjobben inte har tagits av arbetslösa i Sverige, och i stället gått till arbetskraftsinvandrare från Europa. Behövs det större incitament för att gå från bidrag till sådana jobb?
Kritiken mot rutavdraget är inte så omfattande att en så pass etablerad reform borde slopas. Självfinansiering är trots allt inget krav vi brukar ställa på arbetsmarknadsreformer.