Just nu är det Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet som rusar i mätningarna. Men för inte särskilt länge sedan i den politiska tideräkningen var det Kristdemokraterna som red på framgångsvågen. Och dessförinnan var det Centerpartiets opinionssiffror som gick genom taket.
Till viss del förklaras väljarnas ökade rörlighet med att den sociala laddningen kring partival har minskat. I brukssamhällen kunde det förr vara kontroversiellt att inte lägga sin röst på Socialdemokraterna. Samtidigt har andra laddningar uppstått, som den sociala utfrysning som under senare tid främst har drabbat SD-väljare i en del sammanhang. Så nedslipade trösklar för utstickande partisympatier kan inte vara hela förklaringen till ombytligheten.
Att folk i allmänhet skulle ha blivit mer villiga att byta parti, kanske som ett resultat av informationssamhället, är också en svårgripbar teori. En närmare förklaring är att det egentligen är partierna som har blivit mer lättrörliga.
Partierna är numera pigga på att byta positioner. Idén med Nya Moderaterna var att röra sig mot mitten. Och efter en tid såg Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna möjligheten att fylla den plats M övergett. Att Vänsterns partiledarkandidat Nooshi Dadgostar (SvD 4/2) säger att hon vill att V ska ta Socialdemokraternas position på vänsterflanken är talande för tiden. Politiken är besatt av att vara i rörelse. Föreställningen är att den som står stilla backar, trots att förutsägbarhet skulle ge väljarna en chans att veta vad partiet står för.
I dag är det svårt även för det politiskt intresserade djuret att hålla koll på exakt var partierna står. Särskilt januariöverenskommelsen har gjort det ännu krångligare.
Genom jöken har statsminister Stefan Löfven (S) gjort förhandlingsbordet till den kanske viktigaste politiska arenan. Och allt verkar ligga på bordet. Socialdemokraterna slopar värnskatten. Centerledaren Annie Lööf, som meddelat att hon aldrig skulle bli stödhjul åt Löfven, säkrar regeringsmakten åt S.
En lite liknande tendens märks inom oppositionen. Vänsterpartiet, som inte vill ta i SD ens med tång, kan de facto samsas kring samma förslag som SD. Det är såklart sunt att partierna kan samarbeta för att få igenom politik en majoritet står bakom. Men som väljare är det svårt att veta vad en röst verkligen innebär när allt kan säljas till rätt pris. Vilka ståndpunkter finns kvar som inte kan bytas mot något annat?
När partierna lätt kan ändra position blir mediebilden allt viktigare. Eftersom många väljare inte följer politiken dagligen är det lätt att dras till det parti som upplevs framgångsrikt för tillfället, precis som det är att avskräckas av ett parti som beskrivs vara i kris. Framgång föder framgång, vilket kan förklara att stödet för ett parti kan skjuta i höjden för att sedan dala lika kvickt.
Framgångsreceptet för ett parti är kanske inte ständig förnyelse. Utan att gräva där man står. Att vara förutsägbar över tid.