Är förtroendet för miljöminister, tillika vice statsminister, Åsa Romson (MP) förbrukat? Något riktigt svar får man inte av prominenta miljöpartister som EU-nämndens ordförande Carl Schlyter eller europaparlamentarikern Peter Eriksson. Andra partimedlemmar, som den tidigare SvD-chefen Bertil Torekull, är däremot mer tydlig: Romson måste bort.
Klart är att kritiken är massiv. För många var droppen som fick den gröna bägaren att rinna över hennes genomklappning under söndagens partiledardebatt i Agenda. Auschwitzparallellen och zigenarkommentarer är grova kardinalfel i ett parti med hög svansföring i moral- och migrationsfrågor.
En del partimedlemmars tålamod började emellertid tryta redan tidigare än så. Hennes arroganta och något högljudda debattstil anses göra mer skada än nytta. Men mer provocerande för landets miljöpartister är dock att hon som miljöminister har ertappats med att köra sin husbåt på diesel, att måla den med förbjuden båtbottenfärg och att dumpa gråvatten i havet som den värsta sortens sommargäst.
Kraven på hennes avgång som språkrör är således begripliga men det finns en annan aspekt av miljöministerns fadäser som gör avgångskraven relevanta även utanför Miljöpartiet. Men för att förstå vad det allmänfarliga i Romsons handlande ligger bör man söka sig till en lika känd som ökänd intervju i SVT, där journalisten Stina Dabrowski förgäves försöker övertyga Storbritanniens dåvarande premiärminister Margaret Thatcher att hoppa framför kameran.
Thatcher vägrade, med motiveringen att hon inte såg något syfte med det. I rollen som premiärminister ville hon ta ”tar stora kliv framåt”, inte bemöda sig med några små skutt i en studio. När Dabrowski skröt om att hon minsann fått Sovjetledaren Michail Gorbatjov att hoppa, förvånades Thatcher över att det var så svensk television ville förmedla bilden av media i den fria världen. Dabrowski försökte då påtala att hon bara vill visa en annan, mer personlig, sida av sina gäster. Thatchers svarade att hon förstod syftet om man vill bli betraktad som normal, eller göra sig populär – det hade hon inget behov av, över huvud taget.
Motståndet berodde sannolikt på att det stred mot hennes natur att bjuda på sin privatperson i det offentliga, men minst lika mycket på att det inte låg i hennes ämbetes natur. Som Storbritanniens regeringschef företrädde hon i sammanhanget den brittiska staten och vad sänder det för signaler till omvärlden om den lyder när svensk statstelevision uppmanar den att hoppa på kommando?
Det är så vi måste förstå fallet Romson. En vice statsminister, som vid upprepade tillfällen gör bort sig i offentligheten och lever ett liv som inte samspelar med de hårda moralsatser hon lär ut, urholkar förtroendet för de ämbeten hon för tillfället besitter. Som vice statsminister företräder hon trots allt den svenska staten, dess myndigheter, institutioner och allt vad de står för. Det är förtroendet för dessa som urholkas när hon trampar i klaveret - för om statens främsta företrädare förfaller vara principlösa, torde man knappast kunna förvänta sig annat från staten de företräder.
Med tanke på att principlöshet knappast spelar väl med självbilden hos ett folk som gärna kallar sitt land för en moralisk stormakt, finns god anledning för betydligt fler väljare än miljöpartistiska sådana att kräva Romsons avgång.