Sedan i våras har regeringen tvingats backa från flera dåligt underbyggda skattehöjningar. Men på torsdagsmorgonen kom beskedet att den rödgröna regeringen går vidare med flygskatten och den höjda resolutionsavgiften för banker.
I viss mån lär det ligga en del prestige bakom beslutet att fortsätta. Det har varit många motgångar. Kilometerskatten och den ursprungliga bankskatten skrotades. Förslaget om nya 3:12-regler, den så kallade entreprenörsskatten, ändrades.
Problemen är självförvållade. Kännetecknande för såväl de kasserade som fortfarande levande förslagen är att de är dåligt underbyggda. Intrycket är att regeringen har lagt fram idéer som inte är färdigtänkta, som flygskatten.
En viktig anledning till att flygskatten har varit så kontroversiell är att det på goda grunder har ifrågasatts om den uppnår sitt syfte. Flyget är anslutet till EU:s system med utsläppsrätter. Om en svensk flygskatt minskar koldioxidutsläppen här blir resultatet att motsvarande utrymme för utsläpp blir tillgängligt för systemets andra aktörer.
Visserligen sjunger Magnus Uggla om att det är tanken som räknas. Men oavsett hur god tanken är kan den inte försvara att det införs skatter som inte uppnår sitt uttalade syfte.
Regeringens skattehöjningar har bara ett egentligt syfte och det är att dra in pengar till statskassan. Även om det talas mer om de politiska drivkrafterna är ekonomin styrande.
Turerna kring det som för några månader sedan var en bankskatt visar hur regeringen jagar pengar. När det visade sig – vilket inte borde ha varit en överraskning – att regeringens bankskatt slog orimligt hårt mot de små fristående sparbankerna som företrädesvis är verksamma på landsbygderna backade finansministern från förslaget. I samband med det presenterades hastigt och lustigt den höjda resolutionsavgiften för att dra in samma pengar från bankerna. Trots att det heter att en avgift betalas till en bankstödsfond liknar det mer en skatt, pengarna går rakt in i statskassan. I torsdags ändrades dock förslaget marginellt och det infördes ett ungefärligt slutdatum för inbetalningarna.
På en punkt har regeringens förslagsmakare tänkt till. De sektorer som har valts ut för beskattning är opportunt uttagna. Det var från början områden som flyg, finans, åkerier och industri. Branscher som har svårt att uppbåda folkstormar. När kritiken framförs framstår det också lätt som att egenintressen talar och det glöms bort att kostnaden till slut ändå måste tas av verksamheternas kunder eller anställda.
Regeringen bör lägga mer tid på själva utformningen av förslagen och mindre på att förklä skatter som avgifter. Den nuvarande hanteringen sänker förtroendet för lagstiftaren.