Efter att Vänsterledaren Jonas Sjöstedt under torsdagseftermiddagen meddelat partiets linje var också bollen i rullning. Moderaterna och Kristdemokraterna kallade till presskonferens vid tretiden. Framför den blå väggen med riksdagsemblemen i pressrummet meddelade de två partiledarna Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD) att de står bakom Vänstern. En hållning som även delas av Sverigedemokraterna. M och KD har gett regeringen tid att till på tisdag svara på deras krav.

Längre tid än så här tog det alltså inte innan det som sades vara närmast omöjligt hände – att den osannolika riksdagsmajoriteten bestående av Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna skulle enas i en fråga.

I samband med att Vänstern tillkännagav sin ståndpunkt meddelade Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen Annelie Karlsson att regeringen nu behöver ta ställning till om den ska avgå. Det beskedet lär både vara taktiskt och framtvingat. Socialdemokraterna kommer antagligen att vilja sätta så mycket press som möjligt för att få Vänsterpartiet att backa, i alla fall till förhandlingsbordet. Att släppa makten är dock något som alltid sitter långt inne för Socialdemokraterna.
I sak är det starkt av Vänsterpartiet att ta misstroendeförklaringen till riksdagen. Det lär inte ha varit självklart, när det faktiskt kan fälla en vänsteranstruken regering.

Det finns samtidigt all anledning till en misstroendeförklaring, även om den är felriktad. Det är inte den relativt nytillträdda arbetsmarknadsministern som ska klandras för vad som redan nu ser ut att bli ett katastrofalt försök att omorganisera jättemyndigheten Arbetsförmedlingen. Snarare bör skulden ytterst bäras av statsministern och därmed av regeringen som helhet. Att reformera Arbetsförmedlingen är något som det finns stöd för i januariöverenskommelsen och dess främsta arkitekter finns i Centerpartiet. Därför vore det rimligare att väcka ett misstroende mot statsminister Stefan Löfven (S), men det lär vara svårare för Vänstern att gå med på.

Omgörningen av Arbetsförmedlingen är också ett kapitel för sig. Moderaterna som nu vill dra i nödbromsen för reformen var tidigare en varm förespråkare för att lägga ned myndigheten. Positionsförändringen är dock en sund reaktion på vad som sker.

I ett värsta och alltmer sannolikt framtidsscenario sammanfaller en ekonomisk krasch med att omorganisationen förlamar Arbetsförmedlingen, utan att ett nytt system finns på plats. I ett sådant läge riskerar inte enbart arbetslösa att påverkas, utan även alla de företag som är underleverantörer till Arbetsförmedlingen.

Misstroendeförklaringen mot arbetsmarknadsministern är egentligen en mot hela regeringen.