När statsminister Stefan Löfven (S) under tisdagseftermiddagen stegade upp för att meddela vem som efterträder Annika Strandhäll (S) som socialförsäkringsminister hade han två andra i släptåg. Dels Ardalan Shekarabi, som lämnar posten som civilminister för att ta över Strandhälls portfölj. Dels Lena Micko (S), som får ta över den post som Shekarabi lämnar.

Den här typen av ommöbleringar börjar bli tradition i regeringen Löfven. När en tyngre statsrådspost ska ersättas blir det omflyttningar inom regeringen och ett nytt ansikte kommer in för att efterträda den minister som tvingas byta stol. Efter att Margot Wallström (S) skjutit ut sig från utrikesdepartementet fick handelsministern Ann Linde (S) ta över, och hennes ministerpost togs i sin tur av doldisen och nyblivna partimedlemmen Anna Hallberg (S).

Det här tillvägagångssättet lär vara ett uttryck för att riksdagen i stort har slutat att fungera som en rekryteringsbas för statsråd. Presidieposterna i riksdagens olika utskott bör annars vara där den som står näst på tur att bli statsråd skolas. Även om det kan finnas ett behov av att ta en person med ministererfarenhet till tunga poster bör den naturliga rekryteringsbasen för de lättare statsrådsposterna vara riksdagen.

Det förväntade hade i så fall varit att den nya socialförsäkringsministern hade blivit Socialdemokraternas förstanamn i socialförsäkringsutskottet. Men skåningen Rikard Larsson (S), som är vice ordförande i utskottet, dög uppenbarligen inte för Löfven. Alternativt skulle statsministern ha tagit den nya civilministern från exempelvis civilutskottet, som handhar blandade frågor inom ett brett politiskt spektrum. Möjligheten gavs dock inte S förstanamn i utskottet, Johan Löfstrand (S) från Östergötland. De har prövats men befunnits väga för lätt. Eller så blev könet båda männens fall. Hade någon av dem utnämnts skulle det inte ha sett bra ut för en regering som har degraderat jämställdhet till att handla om att räkna kön. Stefan Löfven har bundit sig vid att det ska vara absolut könsbalans i regeringen och kan inte ersätta en kvinna med en man.

Samtidigt har även riksdagens kvinnor valts bort. När Ylva Johansson (S) lämnade arbetsmarknadsdepartementet för EU-kommissionen fick inte Anna Johansson (S) åter chansen att upphöjas i regeringskretsen. Kanske inte så konstigt, givet att Anna Johansson fick lämna posten som infrastrukturminister efter haveriet på Transportstyrelsen. Men ändå – ett tidigare statsråd kan alltså sitta som ordförande i ett riksdagsutskott och förbigås under regeringsombildningar utan att någon blinkar. Återigen, vad säger det om riksdagen?

Det verkar som att det svenska parlamentet har blivit en reträttpost. Ett annat uttryck för det är på sätt och vis att Annika Strandhäll slutar som minister, efter ett tragiskt dödsfall i familjen, men stannar i riksdagen. Det signalerar om inte annat att riksdagsarbetet anses ganska lugnt och varken betydelsefullt eller särskilt betungande.

Det krävs en uppryckning av riksdagen och inte minst ledamöterna. En början är att riksdagen åter blir den naturliga plantskolan för statsråd.