Forskaren bakom studien, Andreas Liljegren, pekar på att resursbrist tvingar polisen till kreativa sätt att lägga ner utredningar. Ett av sätten är att lägga ärendena på hög. Förutom att det ger sken av att myndigheten arbetar med fallet gör dröjsmålet det även lättare att senare skriva av ärendet.
”Då kan bevisningen ha försvagats, vittnen har kanske inte en lika tydlig bild av händelseförloppet och teknisk bevisning kan ha gått förlorad”, säger Liljegren till Dagens Juridik (17/1).
SR Väst drar i sin genomgång det ännu längre och rapporterar om en "avskrivningskultur".
"Ibland letar man och vänder och vrider rätt mycket för att hitta ett underlag för avskrivning", säger Sandra Zackrisson, utredare på grova brott i Göteborg till SR Väst (17/1).
Att resurserna är för små är tydligt. Både enskilda poliser och polisfacket rapporterar om för stor belastning i förhållande till antal utredare. Det är dock även rimligt att titta på den omorganisation polismyndigheten gjorde för ett antal år sedan, och som inte föll ut som planerat.
Den uppföljande studien ”Reform i uniform – därför gick polisens stora omorganisation fel” har visat på att omorganisationen präglades av en övertro på strukturella organisationsmodeller som inte tog hänsyn till att det hade med människor att göra, samt att ärenden som krävde lokalkännedom fördes över till centrala utredningsenheter.
Bilden av att ledningen inte riktigt har kontakt med verksamheten förstärks av de intervjuer som hållits med myndighetsanställda. Här har utredarnas uppgifter om bristande resurser och långtgående ansträngningar att skriva av ärenden förnekats av deras egna chefer.
Situationen med en polismyndighet som enligt såväl de egna som forskning lägger ner synbart livskraftiga utredningar innebär att det är myndigheten i praktiken blir domstol. Det blir upp till enskilda handläggare att bestämma vilka brottsoffer som ska få upprättelse eller inte, samt vem som ska undgå att prövas för brott.
Det blir även möjligt för enskilda handläggare att jaga lätta framgångar genom att prioritera lättutredda utredningar om småbrott framför komplexa med grövre brott. Ett sådant exempel är hantverkare som dömts för brott mot knivlagen efter att ha gått med sina arbetsbyxor efter jobbet.
Brott ska givetvis utredas men att lägga redan knappa resurser på att gå emot det allmänna rättsmedvetandet gör att önskan om mer resurser klingar ihåligt. Om inte falskt. Att på detta vis hålla produktiviteten synbart uppe är att binda ris åt egen rygg.
Ansvaret är till syvende och sist Polismyndighetens ledning. En vital förutsättning för att leda och följa upp utredningsarbetet, samt att kunna bedöma och äska rätt resurser, är ledningens kännedom om vad som egentligen utreds. Här finns väldigt lite som övertygar.