Att läsa Fredrik Reinfeldts tankar om hur viktigt det är med tillit i ett samhälle är spännande. Om inte annat för att avsändaren medvetet förde en politik, med långtgående följdverkningar, som saknade väljarnas stöd eller åtminstone enbart hade det så länge väljarna trodde att det fanns en plan för att hantera migrationen. I sak har han rätt, tilliten är avgörande för ett fungerande samhälle, men han är nog inte den bäste budbäraren.
”Nya livet – om att leva till 100, jobba till 75, börja om vid 50 och komma igång vid 25” (Albert Bonniers förlag) är den tidigare statsministerns andra bok. Den är dessutom ett ypperligt bevis på att Reinfeldt inte kan låta politiken vara, även om han gärna vill ge sken av det och kanske till och med tror det själv.
Boken handlar om de två saker Reinfeldt brann för och som har genererat mest kritik. Det första är att vi lever längre och därför måste jobba längre. Det första är egentligen okontroversiellt. Det är en självklarhet att också vårt yrkesliv måste bli längre i takt med att hela vårt liv blir det. Där kommer historien att ge Reinfeldt rätt.
Det samma kan dock inte sägas om det andra ämnet – den förre statsministerns syn på migration. Det råder ingen tvekan om att detta var det politikområde Reinfeldt brydde sig mest om och där han också hade egna visioner. Han ansåg verkligen att samhället är bättre om vi omger oss med människor av olika bakgrund. Detta resulterade i de öppna gränserna som gör att Reinfeldt blir ihågkommen under lång tid.
Problemet är bara att experimentet inte fungerade. Det fanns ingen plan över huvud taget för hur integrationen skulle hanteras. Detta i ett land som fram till dess haft uppenbara problem med detta. Missnöjet speglades i valresultatet 2014 och Reinfeldt valde att hantera både det och integrationen genom att avgå.
Nu dyker han upp likt gubben i lådan och förklarar att hans öppna gränser-politik visst var förträfflig. Problemet är att Reinfeldt väljer att enbart se de eventuella positiva effekterna och inte någon av de negativa. Då är det inte konstigt att prognoserna ser goda ut. Någon självinsikt står inte att finna i boken. Han förefaller fortfarande uppfylld av tanken att hans politik skulle fungera om det bara inte var för alla andra. Genom att vägra öppna ögonen gör han varken sig själv eller sitt gamla parti några förtjänster.
Det finns en risk att Reinfeldt blir för Moderaterna vad Margaret Thatcher var för Tories. En legend som lade sig i när hon behagade det, och ingen vågade säga emot. Men Reinfeldt är inte Thatcher och förtjänar heller inte samma vördnadsfulla bemötande. Över lag skulle Moderaterna må bra av att erkänna de många fel som begicks under Reinfeldts tid som partiledare.
Paradoxalt nog är Fredrik Reinfeldt den som förde Moderaterna närmare folket när Nya Moderaterna skapades, samtidigt som han kommer att gå till historien som statsministern som också tappade kontakten med verkligheten.