Budgetvoteringen är avgjord. Alliansens budgetmotion vinner omröstningen i riksdagen och regeringen avser inte att återremittera sin proposition till finansutskottet. Stefan Löfvens fullständiga misslyckande är nu ett faktum, men hans regering vägrar att lämna ödet åt talmannen som stod beredd att inleda nya regeringsförhandlingar med partiledarna. Strax efter voteringen bestämde sig statsministern för att utlysa det som i mångas ögon framstod som löjeväckande otroligt – ett nyval 22 mars 2015.
Statsministern menar att det är det enda ansvarsfulla alternativet som stod honom till buds. Skulden lägger han helt och hållet på allianspartierna, som vägrat att samarbeta med hans så kallade samarbetsregering. Att som regeringschef anklaga oppositionen för sitt fiasko under onsdagens votering är förstås absurt, men allt har sin förklaring.
Löfven hade kunnat behålla makten genom att få till stånd en socialdemokratisk enpartiregering som förhandlat fram en ny budget, med stöd av Alliansen. Det hade dock inneburit att man gjorde sig av med Miljöpartiet. Ett sådant svek hade troligen varit så sårande att rödgröna samarbeten blivit omöjliga för en lång tid framöver. För många socialdemokrater var det ett allt för högt pris för den fortsatta regeringsmakten.
Även Alliansen hade haft skäl att ställa sig skeptisk till en sådan regering. Förvisso skulle borgerligheten då fått inflytande över politiken, men i samma slag riskerat att betraktas som en del av regeringsunderlaget. Informellt ansvar över regeringspolitiken skulle onekligen ha försvårat möjligheterna att bedriva slagkraftig oppositionspolitik och med det sagt hade borgerligheten förlorat rollen som oppositionell kraft till Sverigedemokraterna.
Alliansen hade inte heller varit helt hjälpt av talmannens andra möjlighet – att vända sig till den från rikspolitiken försvunne Fredrik Reinfeldt, det vill säga partiets blivande ordförande Anna Kinberg Batra. Alliansen kunde ha bildat en minoritetsregering och därmed stått som valets verkliga vinnare. De skulle då ha regerat vidare på den budget som just antagits av riksdagsmajoriteten. Så långt hade allt varit gott. Längtan efter vedergällning hos de rödgröna partierna lär emellertid ha varit så omfattande att de fällt en borgerlig regering redan vid nästa budgetdebacle, vilket försatt landet i ännu en regeringskris.
Inget alternativ som kunnat bli utfallet av en ny samtalsrunda med talmannen hade således varit önskvärt för något annat parti än SD. Och nog bör man vara uppriktig med att den senaste tidens tillintetgörande av rikspolitikens praxis, innebär att svaga regeringar i fortsättningen kommer få det svårt att levandegöra sin politik. Lika uppriktig bör man emellertid vara med att få har något givet att vinna på ett nyval till våren. Få väljare lär ha ändrat uppfattning på de veckor som passerat sedan september – risken för en ny låsning är uppenbar. Dessutom är partimedlemmarna utmattade och kassorna uttömda efter ett tärande supervalår. Likväl är det den bästa chans som står riket till buds om man vill få till en regering så stark att den kan leda landet mandatperioden igenom.
Väljarna bör dock påminna sig om att den ende som kan, bör och ska hållas ansvarig för regeringskrisen är regeringschefen, och dennes namn är Stefan Löfven.