Bakom kritiken mot regeringen står ett enigt Konstitutionsutskott. Det är glädjande. KU har under flera decennier varit splittrat efter partifärg.
Enigheten beror förstås på stundens allvar. Journalister från flera länder är intresserade av hur ansvar utkrävs i Sverige efter pandemin. Sverige valde en egen väg med till början betydligt färre tvingande åtgärder än i andra länder. Detta ledde, i enlighet med Folkhälsomyndighetens dåvarande linje, till att Sverige fick en större samhällsspridning. I förlängningen innebar det att fler människor miste livet än i andra jämförbara länder.
Konstitutionsutskottets roll är dock inte att granska hela den svenska coronastrategin. KU ska bara granska regeringen och hur den förhållit sig till regelverken – till konstitutionen.
Där är kritiken mycket hård i sak. Regeringen bedöms på punkt efter punkt ha varit saktfärdig med att agera. Den fick i gång testning och samordnade inköp av sjukvårdsmateriel alltför sent. Regeringen var också för långsam med att vidta åtgärder för att skydda äldreboenden. När smittan väl var spridd inom landet var regeringen fortfarande saktfärdig med att bereda en ny pandemilag.
”Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel”, är en mening ur det gamla arméreglementet som många svenska befälselever lärt sig utantill. Regeringens sätt att agera under pandemins första halvår är ett skolboksexempel på faran med att vänta med beslut tills alla fakta är på bordet. Då är det ofta för sent.
Regeringen underlät att begränsa smittspridningen tidigt, den prioriterade inte att skydda riskgrupperna på boenden och den missade att utnyttja det anstånd som uppstod under sommaren 2020 för att få landet bättre rustat för de påföljande pandemivågorna.
Vilka strategiska bedömningar och beslut som låg till grund för vägvalen är därtill illa dokumenterat.
Socialdemokraternas talepunkter för hur kritiken mot pandemihanteringen ska hanteras lyste igenom när KU:s vice ordförande Hans Ekström (S) talade på presskonferensen. Linjen är att Sverige var illa förberett sedan tidigare. Det fanns inga regelverk för krisläge och det hade inte funnits någon ”diskussion” om fredstida kriser. Framför allt var inte välfärden utbyggd.
Problemet med den socialdemokratiska förklaringen är att den inte klargör skillnaderna i utfall mot våra nordiska grannländer. Vad som i stället framstår alltmer tydligt är att det som skiljer Sverige från Norge, Danmark och Finland är att vi har utvecklat en politisk kultur där makthavare inte vågar fatta beslut. De låtsats som om det går att delegera inte bara uppgifter, utan också ansvar. Men enligt grundlagen styr regeringen riket. Nu blir det upp till väljarna att utkräva ansvar.