Gruvnäringen hotas inte bara av en allmänt fientlig inställning hos regeringspartierna, utan även av planerna på cirkulär ekonomi.
Mineralbrytning har, milt sagt, inte främjats under Stefan Löfvens tid som statsminister. Sedan han tillträdde har inte en enda ny gruva öppnats i Sverige trots att intresse har funnits. Ett av de största problemen har varit osäkra och orimligt långa tillståndsprövningar. Regeringen har inte bara underlåtit att förenkla myndigheternas handläggningsprocess, utan verkar också aktivt ha dragit ut på inkomna ärenden.
Ett talande exempel är hanteringen av en ansökan om gruvbrytning i Kallak i Jokkmokks kommun. Frågan hamnade på regeringens bord år 2017 men är fortfarande inte avgjord. Då Konstitutionsutskottet granskade ärendet i november 2020 fann det att näringsdepartementet knappt hade vidtagit några åtgärder alls under närmare tre års tid.
Förseningen bedömdes inte vara acceptabel vilket föranledde kritik mot näringsminister Ibrahim Baylan (S). Föga förvånande har Sveriges attraktivitet för gruvinvesteringar rasat i internationella rankingar. Enligt exempelvis Fraser Institutes senaste jämförelse har vi sedan år 2016 fallit från plats 8 till plats 36.
Hämmandet av gruvnäringen är särskilt olycklig eftersom den är nödvändig för omställningen till ett fossilfritt samhälle. Produktion av såväl elbilsbatterier och vindkraftverk som fossilfritt stål kräver exempelvis litium, kobolt och nickel. Sverige har betydande fyndigheter av sådana mineraler och metaller. Till exempel finns en stor fyndighet av sällsynta jordartsmetaller i Norra Kärr utanför Gränna.
Svensk gruvdrift, som lyder under internationellt sett strikt miljölagstiftning, skulle kunna ersätta delar av den import som i dag sker från länder som Kina och Kongo. Regeringen tycks åtminstone ha insett klimatvinsten av gruvdrift då den i mars tillsatte en utredning som ska se över tillståndsprocesser och regelverk.
Men denna öppning för utökad mineralbrytning kan hämmas av regeringens andra miljöåtgärder. Det varnar Nils Johansson, forskare i strategiska hållbarhetsstudier vid Kungliga tekniska högskolan, för på DN debatt (18/4). Konflikten står framför allt med ambitionen om en cirkulär ekonomi, som ska minska resursanvändningen.
Naturligtvis kan, och bör, produktion överlag bli mer resurseffektiv och nyttja återvinning av gamla insatsvaror. Men om råvaruutvinning ändå ska öka, försvinner den huvudsakliga miljövinsten av cirkulär ekonomi. Dessutom kan den faktiskt öka utsläppen då återvinning ofta är energiintensivt.
Då dessa två klimatmålsättningar står mot varandra måste regeringspartier välja vilken som ska prioriteras. Med tanke på att Miljöpartiet är ett av dem lär det inte bli gruvdriften som vinner.