Vårbudgeten har knappast ökat förtroendet för regeringen på något märkbart sätt. Det finns en lång lista på saker som behöver åtgärdas och det snarast. Mycket av det som behöver göras är uppenbart. Ändå händer ingenting.
Bostadsmarknaden måste frigöras. Inlåsningseffekterna var redan tidigare kraftiga på grund av bland annat reavinstbeskattningen. Med de nya amorteringskraven kommer fenomenet bara att bli värre. Börja med trappa ned både ränteavdraget och reavinstbeskattningen. Att hela landet tvingas in byggregler anpassade för Stockholm hjälper inte heller tillkomsten av nya bostäder.
Jobben måste bli fler. När tecknen på att företagsklimatet i Sverige måste förbättras inte kan bli tydligare, när stora företag lägger ned sin verksamhet och flyttar utomlands, väljer regeringen att skälla ut företagen istället för att förbättra politiken. Det måste bli lättare att både starta och driva företag. Det behöver också bli billigare att anställa.
Stora grupper måste släppas in på arbetsmarknaden. Unga outbildade, invandrare och sjuka står alla långt ifrån arbetsmarknadens värmande innanförskap. Socialdemokraterna skulle kunna utnyttja sin unika position med kanaler rakt in landets största fackförbund för att riva ner murarna runt arbetsmarknaden. Statsminister Stefan Löfven (S) nöjer sig dock inte med att låta bli att agera utan gör det istället ännu mer riskabelt att anställa människor med en historia av sjukskrivningar genom att lämpa över delar av kostnaden för sjukskrivning på företagen.
Polisen är underfinansierad. Regeringens vägran att finansiera Polisens omorganisation har fått allvarliga konsekvenser. Polisen har allt svårare att hinna med världsliga saker som att utreda och hindra brott. På sina håll har tingsrätterna hunnit beta av alla mål eftersom Polisen inte hinner få fast nya brottslingar. Omorganisationen, gränskontroller och oroliga asylboenden tär alla på myndighetens resurser. Polisen behöver anställas flera tusen, både för yttre och inre tjänst.
Lägg därtill att Försvaret fortfarande är kraftigt underfinansierat och att den säkerhetspolitiska utvecklingen inte har vänts till det bättre eller ens kan hoppas göra det på ett bra tag.
Regeringen vägrar också konsekvent att förbereda sig för den kommande migrantsäsongen. Trots fjolårets erfarenheter hoppas man i grund och botten fortfarande på att EU kan lösa problemet och att saker och ting ska lösa sig själva.
Utbildningsväsendet är nyckeln till inkludering för såväl infödda som nyanlända. Ändå tillåts det fortsätta fungera långt under acceptabel nivå. Ett hårt fokus på kunskap skulle duga som grund för en rad reformer för att både stärka lärarnas ställning och förbättra undervisningen.
Detta är blott ett axplock men illustrerar väl den rödgröna regeringens problem. Den försöker inte ens lösa de problem som vi står inför och som kommer att påverka oss under lång tid. Ministrarna skulle kunna kavla upp ärmarna och hugga i, men väljer att låta bli. Det är, för att parafrasera Löfven, inte okej.