Helene Hellmark Knutsson (S), minister för högre utbildning, presenteras på regeringens hemsida med citatet: "Kunskap är grunden för en positiv samhällsutveckling och vårt främsta internationella konkurrensmedel. Sverige ska konkurrera med kunskap och kompetens - inte med låga löner. " Det vore därför rimligt att anta att detta på något sätt återspeglades i hennes politiska gärning. Men när tal ska omsättas i handling hamnar kunskap och kompetens långt ned på prioriteringslistan.
Regeringen avser skärpa jämställdhetskraven för högskolor och universitet genom det nya regleringsbrevet för högskolorna som kommer i december. Anledningen är att tre fjärdedelar av landets professorer är män. Detta får ministern för högre utbildning att säga att Sverige har en ”väldigt ojämställd akademi” (SVT 19/5). Därför ska fler kvinnor bli professorer och om 14 år ska professorsstolarna vara jämt fördelade mellan könen.
Hellmark Knutsson kallar själv tilltaget för att höja ambitionsnivån. Det må vara riktigt i någon mening, men det är inte ambitionerna för kvaliteten på de högre utbildningarna eller forskningen som höjs, något som annars vore behövligt. Det är för de jämställdhetspolitiska målen som ambitionerna höjs. Det är oroväckande att ministern för högre utbildning är mer brydd över könsfördelningen än över hur bra utbildningarna och forskningen är.
Regeringen är uppenbarligen inte på det klara med vilken roll universitet och högskolor ska spela i samhället. Hade avsikten varit att de ska leverera bästa möjliga utbildning hade den här förändringen inte gjorts. Om lärosätenas primära roll är som verktyg för att driva igenom andra samhällsförändringar är förändringen förståelig. Då handlar det inte längre om kunskapsförmedling och kompetensskapande utan om en värderingsfabrik.
Sverige är ett litet land och våra framgångar har under lång tid byggt på en insikt om detta och att det innebär att vi inte har råd att slösa bort talang. Det är en tradition som går tillbaka till Axel Oxenstiernas dagar.
Det sorgliga är att förändringen inte ens behövs. Utvecklingen går åt rätt håll ändå. Allteftersom samhället utvecklats har fler kvinnor tagit plats på alla områden. I SVT:s intervju med Hellmark Knutsson nämns att ungefär hälften av doktoranderna är kvinnor. Att bara en fjärdedel av professorerna är kvinnor har göra med eftersläpningen. Det är den högsta akademiska tjänsten, och i takt med kvinnornas intåg har det också blivit fler kvinnliga professorer. Den utvecklingen kommer att fortsätta.
Givet att kvinnor är i majoritet på flera utbildningar kommer vi framtiden med stor sannolikhet få se en helt naturlig övervikt av kvinnliga professorer. Ironiskt nog kommer kvotering i framtiden sannolikt tjäna till att rädda kvar männen vid akademierna.
Regeringen bör fundera på vad som är viktigast: att svensk utbildning är bäst, eller att svensk utbildning är bäst på jämställdhet.