I verkligheten är planen snarare ett stort åsidosättande av en redan styvmoderligt behandlad biltrafik, och ett ökat utanförskap för stora delar av landet. Regeringen satsar nämligen oproportionerligt mycket på järnvägen. Främst mellan storstäderna.
Tåg och flyg har självklart betydelse för både person- och godstrafik men faktum är att vägtrafiken drar i särklass tyngst lass. Vägen står för 78 procent av persontrafiken medan tåg och tunnelbana står för tolv procent tillsammans. På godssidan är vägens andel 51 procent och järnvägens 20 procent.
Att vägen uppenbart bär upp en viktig del av vårt samhälle hindrar dock inte regeringen från att i stället storsatsa på samhällsekonomiskt olönsamma järnvägsinvesteringar. Hälften av pengarna i infrastrukturplanen går nämligen till järnvägen. Vägnätet får nöja sig med 30 procent. Tittar vi på de stora infrastrukturprojekten är snedfördelningen ännu värre. Här går drygt 80 procent av pengarna till järnvägen.
Detta trots att Trafikverkets genomgång visar att 28 av 30 tänkbara vägtrafikprojekt är samhällsekonomiskt lönsamma. Bland annat på grund av sparade liv. Mycket av pengarna går dock i stället till järnvägsprojekt som inte är lönsamma eller knappt ens gör nytta. Trafikverket bedömer att stambanorna när dessa är utbyggda enligt plan endast kommer minska biltrafikens andel av resandet från 75 till 74 procent.
Det är inte bara nya vägar som får stryka på foten. Även underhållet av det existerande vägnätet blir lidande. Något den nyss avgångne generaldirektören för Trafikverket Lena Erixon framhållit.
Erixon pekade i en intervju med SvD (28/12-21) på att de 16 miljarder som årligen läggs på underhåll behöver stärkas med ytterligare två miljarder för att ”försämringen inte ska bli ännu värre”. Att myndigheten medvetet tvingas arbeta upp en underhållsskuld för vägnätet liknande den vi länge hade på järnvägssidan beror enligt Erixon på regeringens direktiv.
Sänkt vägstandard på grund av uteblivna reparationer hanteras ofta med sänkt hastighetsgräns. Sänkt hastighet förlänger körtiden, och innebär i praktiken förlängda avstånd för dem som redan bor utanför tätorterna. Med sänkt vägstandard följer dessutom försämrad trafiksäkerhet. Och värre kommer det bli. Erixon är nämligen tydlig med att vi snabbt kommer se ytterligare försämringar. Pengarna räcker helt enkelt inte.
Vi står alltså med en infrastrukturplan som i allt väsentligt fokuserar på en mindre andel av de tre största städernas befolkning och som ökar biltrafikanternas restid. En plan som prioriterar samhällsekonomiskt olönsamma järnvägsprojekt före att spara liv i vägtrafiken.
Regeringen bränner pengar på att förstöra för både näringsliv och människor utanför storstadsregionerna, och kallar det för hållbara investeringar i hela Sverige. En sådan plan är inget annat än ett hån och förtjänar att rivas upp.